Let it snow

Idag snöade det i Shanghai för första gången på åtta år. Xiong var exalterad och försökte få Axel intresserade, men när han fick klart för sig att det inte räckte till någon snögubbe tyckte han att det lika gärna kunde vara. Jag vet inte om jag tycker att snö är bra eller dåligt. Jag har verkligen njutit av en varm och solig november och hade hoppats på att vi skulle få fortsätta så. Tydligen har det november inte varit så regnfri och solig i Shanghai på flera år. Vädret går från ytterlighet till ytterlighet. Men visst bidrar det till julstämningen. Det är bara att ta på sig en halsduk extra imorgon och vara extra försiktig i trafiken. Myndigheterna varnar för isiga gator och känner jag shanghaineserna rätt finns nog inte vinterdäck i vokabuläret. Jag vill inte halka runt i en gammal volksvagen Santana utan fjädring och säkerhetsbälte med en aggressiv taxichaufför vid ratten när vi ska till dagis imorgon. Det blir tunnelbana och kanske en chans till en liten snöboll. Det förväntas ligga hela tre centimeter snö över Shanghai imorgon.

Shanghai daily skriver att det ska sluta snöa på fredag http://www.shanghaidaily.com/article/?id=457367&type=Metro

Snö i träden på Fuxing lu




En liten lektion i Shanghais historia

För ett tag sedan hade Swedeladies eller Swedish club in Shanghai, www.swedishclubsha.se, som föreningen numera heter, årsmöte. Föreningen är nu öppen för alla och visst känns det lite modernare att medföljande män och kvinnor kan vara med i samma klubb. Medföljande killar i Shanghai har dock en egen förening också guy-tais (hemmafru på kinesiska heter tai-tai). De har enligt skvallret ganska blöta och tidiga dagsaktiviteter för att vara nyktra när deras fruar kommer hem. Det är dock bara skvaller...

Till lektionen i Shanghais historia. I samband med årsmötet hade Swedwladies bjudit in Spencer Dodington, en historiker som ordnar populära stadsvandringar i Shanghai, http://www.spencerdodington.com/. 

Dodington började sin föreläsning med Opiumkriget (1842) då britterna, som gick segrande ur kriget,  fick rätten att sälja opium i Kina. Britterna importerade sitt opium från Indien och fraktade det sjövägen och kunde därmed sälja det billigare än kineserna som fraktade sitt på land. Kineserna fastnade i ett av världshistoriens mest utbredda narkotikamissbruk och britterna fick en bit land i Shanghai där brittiska lagar gällde. En koncession. För att resa in i koncessionen behövdes varken pass eller visum och handeln blomstrade. Kineserna lockades också till koncessionerna eftersom de såg möjligheterna att slippa undan det hårdföra kinessiska styret och antingen söka lyckan där på plats eller hoppas på ett skepp och hoppas på en bättre framtid i väst. Ungefär samtidigt började "China towns" i bl.a. London och New  York att utvecklas.

Fransmännen såg engelsmännens framgång och blev avundsjuka och krävde även de en koncession, vilket de och även amerikanerna och japanerna fick. Britterna och amerikanerna slog senare ihop sina koncessioner till en internationell koncession där alla hade samma rättigheter. Idag finns "French Concession" kvar som begrepp i Shanghai och det är i utkanten av det området vi bor. Eftersom Axels dagis, många bra restauranger och roliga butiker också ligger där är det i det gamla franska området vi tillbringar mycket av vår tid.

Fransmännen har verkligen präglat Shanghai. Intressant kuriosa är dock att den franska populationen under tidigt 1900-tal var betydligt mindre än den brittiska. Det har sin förklaring i religonen. Både fransmännen och britterna skickade många missionärer till Shanghai. De franska var katoliker och tilläts inte bilda familj, medan britterna ynglade av sig i massor. 1937 bodde det 40 000 britter i Shanghai och 2000 fransmän. Redan på 30-talet var Shanghai en av världens metropoler. Förutom alla utlänningar bodde 3 miljoner kineser i staden.

Under andra världskriget tar japanerna över Shanghai. 1937 omringade de staden och flyttade sedan in i den franska koncessionen. Att jämföra med tyskarna som "flyttade in" i Frankrike. Tyskarna och alliansfria nationaliteter tilläts att fortsätta sina verksamheter. Övriga fick det besvärligare, några flydde andra hamnade i fångläger. Det finns en film som illustrerar det " Empire of a son", jag har dock inte sett den.

På 1930-talet hade många judar sökt sig till Shanghai. Den tysk-japanska alliansen betydde dock inte att japanerna förföljde judar. Var man tysk-jude räknades man som tysk, var man fransk jude var man fransman. Eftersom många judar förlorade sina pass när de flydde Tyskland räknades de som statslösa och låstes in i särskilda områden av Shanghai under natten. På dagarna kunde de leva sina liv som vanligt. Men eftersom japanerna inte kunde klassificera dem som vän eller fiende tyckte de att det var säkrast att behålla viss kontroll.    

Efter kriget fick Kina tillbaka alla koncessioner i Shanghai och andra kinesiska städer. Sedan följde kinesiska inbördeskrig och kulturrevolutionen vilket är ett långt kapitel. För Shanghai innebar kommunismen att staden glömdes bort. Mao satsade på landsbygden. Välutbildade från Shanghai tvingades ut i landet för att undervisa och lära ut det de kunde. 1992 fattade kommunistpartiet ett beslut att satsa på Shanghai och locka till sig utländska investerare, vilket de har lyckats med. Det var också under 1990-talets början som Shanghais berömde skyline började växa fram och staden växer fortfarande både på höjden och på bredden.


En liten lektion i Shanghais historia

För ett tag sedan hade Swedeladies eller Swedish club in Shanghai, www.swedishclubsha.se, som föreningen numera heter, årsmöte. Föreningen är nu öppen för alla och visst känns det lite modernare att medföljande män och kvinnor kan vara med i samma klubb. Medföljande killar i Shanghai har dock en egen förening också guy-tais (hemmafru på kinesiska heter tai-tai). De har enligt skvallret ganska blöta och tidiga dagsaktiviteter för att vara nyktra när deras fruar kommer hem. Det är dock bara skvaller...

Till lektionen i Shanghais historia. I samband med årsmötet hade Swedwladies bjudit in Spencer Dodington, en historiker som ordnar populära stadsvandringar i Shanghai, http://www.spencerdodington.com/. 

Dodington började sin föreläsning med Opiumkriget (1842) då britterna, som gick segrande ur kriget,  fick rätten att sälja opium i Kina. Britterna importerade sitt opium från Indien och fraktade det sjövägen och kunde därmed sälja det billigare än kineserna som fraktade sitt på land. Kineserna fastnade i ett av världshistoriens mest utbredda narkotikamissbruk och britterna fick en bit land i Shanghai där brittiska lagar gällde. En koncession. För att resa in i koncessionen behövdes varken pass eller visum och handeln blomstrade. Kineserna lockades också till koncessionerna eftersom de såg möjligheterna att slippa undan det hårdföra kinessiska styret och antingen söka lyckan där på plats eller hoppas på ett skepp och hoppas på en bättre framtid i väst. Ungefär samtidigt började "China towns" i bl.a. London och New  York att utvecklas.

Fransmännen såg engelsmännens framgång och blev avundsjuka och krävde även de en koncession, vilket de och även amerikanerna och japanerna fick. Britterna och amerikanerna slog senare ihop sina koncessioner till en internationell koncession där alla hade samma rättigheter. Idag finns "French Concession" kvar som begrepp i Shanghai och det är i utkanten av det området vi bor. Eftersom Axels dagis, många bra restauranger och roliga butiker också ligger där är det i det gamla franska området vi tillbringar mycket av vår tid.

Fransmännen har verkligen präglat Shanghai. Intressant kuriosa är dock att den franska populationen under tidigt 1900-tal var betydligt mindre än den brittiska. Det har sin förklaring i religonen. Både fransmännen och britterna skickade många missionärer till Shanghai. De franska var katoliker och tilläts inte bilda familj, medan britterna ynglade av sig i massor. 1937 bodde det 40 000 britter i Shanghai och 2000 fransmän. Redan på 30-talet var Shanghai en av världens metropoler. Förutom alla utlänningar bodde 3 miljoner kineser i staden.

Under andra världskriget tar japanerna över Shanghai. 1937 omringade de staden och flyttade sedan in i den franska koncessionen. Att jämföra med tyskarna som "flyttade in" i Frankrike. Tyskarna och alliansfria nationaliteter tilläts att fortsätta sina verksamheter. Övriga fick det besvärligare, några flydde andra hamnade i fångläger. Det finns en film som illustrerar det " Empire of a son", jag har dock inte sett den.

På 1930-talet hade många judar sökt sig till Shanghai. Den tysk-japanska alliansen betydde dock inte att japanerna förföljde judar. Var man tysk-jude räknades man som tysk, var man fransk jude var man fransman. Eftersom många judar förlorade sina pass när de flydde Tyskland räknades de som statslösa och låstes in i särskilda områden av Shanghai under natten. På dagarna kunde de leva sina liv som vanligt. Men eftersom japanerna inte kunde klassificera dem som vän eller fiende tyckte de att det var säkrast att behålla viss kontroll.    

Efter kriget fick Kina tillbaka alla koncessioner i Shanghai och andra kinesiska städer. Sedan följde kinesiska inbördeskrig och kulturrevolutionen vilket är ett långt kapitel. För Shanghai innebar kommunismen att staden glömdes bort. Mao satsade på landsbygden. Välutbildade från Shanghai tvingades ut i landet för att undervisa och lära ut det de kunde. 1992 fattade kommunistpartiet ett beslut att satsa på Shanghai och locka till sig utländska investerare, vilket de har lyckats med. Det var också under 1990-talets början som Shanghais berömde skyline började växa fram och staden växer fortfarande både på höjden och på bredden.






Det här är Shanghai

Det här är en bild från vår gata och jag tycker att den sammanfattar Shanghai på ett fantastiskt bra sätt. Traditioner blandas med extrem ekonomisk tillväxt och utveckling. Det är Kina, men ändå inte.




Husen har stått delvis tomma ett tag. De som bott där har köpts ut av något byggbolag som ska bygga ännu än skyskrapa, som redan dominerar stan.  Förra veckan började de att riva.

Husen är slitna och har nog inte erbjudit någon bra boendemiljö på många år. Antagligen har ett tiotal familjer delat på ett kök, potta användes nog för såväl unga som gamla och isoleringen obefintlig. De tidigare ägarna erbjuds nu bättre standard, men långt utanför stan. Men om man tittar noga på bilden syns husens forna skönhet. De fantastiska stenportarna. De är typiska för Shanghai och tycks inte endast ha funnits hos de riktigt välbärgade. På den svarta dörren mitt i bilden syns två röda fläckar. Det är kinesiska tecken och betyder lycka. Antagligen firade de som bodde där senast bröllop innan de flyttade ut.

De här är några andra bilder från samma kvarter. Kvar i ett av husen bor en familj som har soppkök och varje morgon styckar kycklingar och skär grönsaker direkt på gatan.



Från en av gränderna i kvartert. Tvätten hänger på tork och hunden har satt sig på en cykel med kärra som används för bland annat sophämtning.




Branden i Shanghai

Igår brann det i en skyskrapa som ligger strax norr om oss. Antalet döda har stigit under natten och är just nu runt 50, minst 100 är skadade. Vi mår bra, och ska prov gå vår nödutgång idag. 21 våningar är ganska mycket om olyckan är framme. Ett problem här i Shanghai är att räddningsbilar inte kommer fram i trafiken. Ibland ser jag ambulanser med blinkande sirener i bilköerna och ingen flyttar sig. Ingen vill förlora sin plats i kön. Det är ett tragiskt problem och jag hoppas att det aldrig är någon av oss som ligger där i ambulansen. Skänker en tanke till alla som förlorat familjemedlemmar, vänner, hem och hus i branden.

http://www.shanghaidaily.com/article/?id=454730&type=Metro


Idag sticker vi till Hongkong

Solen gassar i Shanghai. Jag har tagit en fantastiskt skön promenad längs med Fuxing Lu efter att jag lämnade Axel på dagis. Fuxing kantas förutom av plataner av små butiker, så idag har Axel fått en alldeles oäkta Polo vinterjacka och båda killarna har fått raggsockor. Alla väntar på att vintern ska komma till Shanghai och den är tydligen inte nådig. Ett annat inslag i gatubilden de senaste dagarna är långa köer utanför bankerna. Först trodde jag att det var kris, men det visade sig att pensionen precis betalats ut. Folk verkar vilja ta ut allt kontant och de verkar inte kunna göra det i bankomaten. Måste gräva djupare i hur systemet fungerar egentligen. Det verkar inte jättepraktiskt med folk som bråkar i köer i flera dagar. Polisen måste närvara för att hålla ordning.

I eftermiddag går planet till Hongkong. Väskan är packad, passen framtagna och Axel är spänd av förväntan över att flyga flygplan. Nils funderar mest på vad hans banangröt gör i den stora väskan.




När pensionen betalas ut blir det så här i Shanghai

Morgonstund

Idag var det min tur att gå upp när Nils började kvittra. Alla försök att amma till sömns misslyckades och nu sitter vi här och tittar ut över ett disigt Shanghai och lyssnar till en speldosa. Helgen har hitintills varit händelserik och idag fortsätter vi i samma tempo. Dim sum brunch med några andra svenska familjer och söndagsmiddag med Andreas praktikant lite senare. Axel var och hälsade på på Andreas jobb i veckan och är övertygad om att han och Micke, praktikanten, är bästisar.

I fredags var vi ute och åt med Andeas kollega Queenie. Jag vet det är ett märkligt namn, men alla kineser som har kontakter med västvärlden tar sig engelska namn. Det gör att jag ibland funderar på om Andreas jobbar på en advokatbyrå eller på en bordell. Queenie, Stacy, Tracy, Sabrina, Wayne...

Middagen var hur som helst trevlig. Queenie hade varnat för att hennes man inte pratar engelska, vilket visade sig vara osanning. Han var nog mest blyg och det var ingen tvekan om vem som bestämde i deras relation. Konversationen skilde sig inte så mycket från en middag i Stockholm. Lägenheter, kvadratmeter och lån. De letar lägenhet, nu pendlar de mellan sina föräldrars hem, och vid 35 års ålder är väl inte det en drömsituation. Fastighetsmarknaden i Shanghai är överhettad, priserna är skyhöga och många spekulerar i bostäder. För att dämpa utvecklingen har regeringen bestämt att man bara får ta lån för en bostad. Eftersom de flesta kineser även äger sina föräldrars bostäder av arvsskatteskäl komplicerar det såklart livet. Det är dock ingen retroaktiv lag, vilket den mycket väl kunde ha varit. 

Lördagen spenderade vi på Ikea. Nils behövede en ordentlig spjälsäng och vi behövde mer daim, knäckebröd och kaffe. Vi passade också på att köpa en plastbordsgran, röda kulor, glögg och pepparkakor. Snart kommer julen även hit och med den kommer mormor och Gunnar till Axels stora glädje. Ikea är som hemma men med fler kineser. Vi fick köttbullar, lingon, gräddsås och gravad lax till lunch.

Nu har resten av familjen vaknat och det är dags för frukost.


Killen som inte förstått att sova på morgonen är bättre än att sova i gröten

Barfota

Idag har hösten kommit till Shanghai. Svansen på det oväder som drabbat södra Kina piskade till oss med riktig storm hela dagen. Jag insåg att det kan bli kallt även här och att garderoberna behöver uppdateras. Jag har gått i samma ballerinaskor sen vi kom ner och nu behövs det varmare don. Efter en kväll på stan förstår jag dock att det är lika bra att börja leta efter en bra skomakare. Storlek 39 verkar inte finnas att få tag på. Min ungdomsångest över att ha för stora fötter smyger på mig igen. Folk är så små i det här landet, vilket i och för sig betyder att jag för första gången i mitt liv köpt jeans utan att behöva lägga upp dem. Vår granne som har samma problem går till en skomakare i kvarteret och måttbeställer sina skor. 250 kronor för ett par ballerina tar han så det är ju en modest lyx att unna sig när alternativet är barfota. Jag måste bara träna in mitt kinesiska skovokabulär innan jag går dit.

Department of funny signs

Världsutställningen bidrog även till min samling av roliga kinesiska skyltar. De tillämpar verkligen direktöversättning och Kinas skylttillverkare verkar köra med google translate för hela slanten. Försiktigt malda hinder, jag tycker att det är väldigt kul. Uppfostringsskyltarna kan nog vara motiverade i detta land med spottandes och trängandes människor.









Vårt kvarter i Shanghai

Vårt compound i Shanghai ligger i det enda bevarade kvarteren med gammal kinesisk bebyggelse. Husen ligger tätt, folk lever sina liv på gatan och det vore spännande att se hur de har de innanför de små små fönstrena och dörrarna. Tvätten hänger mellan lyktstolparna och diskar gör man på gatan. Jag tror att det är så att familjerna har någon form av verksamhet i gatuplan, fruktförsäljning, pyamasaffär, järnhandel, kittlar och annat handel, soppkök eller ja egentligen vad som helst, och sedan bor ovanpå. Lukten är obeskrivlig, en blandning av avgaser, dumplings, gammal mat, lite kiss och bajs och blommor.

I dag har jag handlat massor av frukt och grönsaker på en gata där alla säljer något ätbart. Fiskarna simmar när folk köper dem och krabborna krälar runt i stora bunkar. Jag tror det går att hitta små ormar och kotletterna ligger och blir möra i solen. Hygienen är inte fantastisk. Jag köpte små smala auberginer och vår favoritfrukt, päpple. En blandning mellan päron och äpple. Söta, krispiga och läskande.

Rätt som det är dyker det upp ett höghus och en blank svart bil kommer körande (privatchaufför såklart). Kontrasterna är enorma, men det är samtidigt omöjligt att avgöra vem som är fattig och vem som är rik, förutom de med chaufför då kanske. Det är väldigt sällan man ser någon som ser hungrig ut eller som tigger. Det enda som är samma i hela Shanghai är trafiken. Kaos. Det gäller att titta bakåt, framåt och åt båda sidorna innan du korsar en gata. 

Det är ingen idé att försöka bli kines. Både till utseendet och till sinnet tror jag att jag är väldigt olik kineser i allmänhet. Hur mycket jag än lär mig om det här landet och de här människorna kommer jag nog aldrig förstå det till fullo. Det är bäst att vara sig själv och respektera och facineras av olikheterna.







Fuxing park

Att gå i en park i Shanghai är en fantastisk upplevelse. På något fantastiskt sätt lyckas de stänga ute allt trafikkaos och skapa en lugn oas. I dag besökte Regina, Axel, Nils och jag Fuxing park. Axel älskade det. Han sprang runt, åkte karusell, tog alla gubbar i hand och klättrade i lekparken.

Folklivet i parken är minst sagt rikt. Under ett litet tak precis vid en damm pågick sånglektioner, utanför tehuset satt gubbarna och spelade kort, på en öppen plats hade någon satt på musik och ett 20-tal par dansade. Överallt utövas tai chi eller är det kanske qigong.. personer som gör rörelser i extremt långsam takt. Jag längtar tills expon är slut och myndigheterna häver förbudet att gå runt i pyamas. Då kommer folklivet bli ännu roligare att studera. Ganska ofta ser man folk som trotsar förbundet och går runt i sin nattdräkt. Jag gillar det, pyamas är skönt, jag ska köpa många.

Fuxing park är på det hela taget en väldigt harmonisk plats, förutom den jättelika statyn av Marx och Engels som helt plötsligt påminner dig om i vilket land du befinner dig. Komunistiska monument till trots  tror jag att Fuxing kommer att bli ett av våra favorit tillhåll här.

Att handla mat

Nu är nya delar till barnvagnen beställda. Snabbast, billigast och enklast var att beställa från Stockholm. Nu väntar vi och hoppas att vi med våra samlade tekniska kunskaper ska lyckas montera ihop det hela när delarna anländer. Jag har aldrig bytt ett cykeldäck i hela mitt liv, det hade nog varit en bra kunskap. En pump ska också införskaffas, jag litar inte på den snälla cykelhandlaren. Våra vagnsdäck var nog de första han pumpade i sitt liv, så ingen skugga över honom.

Nu ska jag ge mig i kast med att beställa hem mat. Matsäkerhetshysterin är faktiskt extrem här. De flesta jag talat med köper större delen av det de äter från affärer med importerad västerländsk mat. Den kinesiska mjölkskandalen är högst närvarande fortfarande. Vi köper tysk eller fransk mjölk. Det känns ändå tryggast, det är ju Axel som dricker den. Barnmat kostar 30 kr burken så när Nils får smak för livets goda ska jag köpa en mixer och "pollution free" grönsaker. Vad nu det betyder... All frukt och alla grönsaker skalar vi. Bondens marknad är långt borta. Ni som planerar att hälsa på kommer att få långa beställningslistor på gröt och andra förnödenheter.

Egentligen tror jag dock att slaktaren runt hörnet har färskast kött och att killen som säljer frukt från sitt lastbilsflak har bra grejer. Det får nog bli lite balans mellan expathysteri och att handla på gatan.

Nyare inlägg
RSS 2.0