hannaishanghai

Dagens DI publicerar en intervju med Andreas och hans chef om Mannheimer Swartlings medverkan när kinesiska bolag investerar i Sverige. Snyggt blev det och bra blev det. Trots att just företagsförvärv är min starka sida så känner jag mig delaktig. Fam Elvings debut i DI! Mina spökskrivna artiklar kan inte mäta sig med eget namn och bild. Jag är stolt. 

Helgen som gick gick i sportens tecken. Simmning och bowling.

På fredagen hade Axel sin första simlektion. Att vatten är hans element går inte att ta miste på. Efter ett försiktigt "I am not so good at this" doppade han huvudet, tränade benspark och hoppade bomben. Skolan är australiensisk så han lär sig crawl. Det är tydligen mycket enklare koordination en bröstsim så barnen lär sig snabbare. Dessutom får han ju vara den coola killen som kan crawla hemma på Eriksdalsbadet.

På söndagen gick vi med Simon, Signe och Anders till en bowlinghall på Hengshan lu där de spärrar rännorna så att det är lättare för barn att spela. Axel liknar Andreas på många sätt men det står helt klart att han ärvt mitt bollsinne. Med Nils är det tvärtom extremt intresse för bollar och för bowling men i övrigt ganska lik mig. Axel var mer intresserad av kexen än av kloten och käglorna. Jag förstår honom. 

Igår lyssnade vi på Birgitta Lindqvist som berättade om sin senaste bok Grymhet. En novellsamling om kulturrevolutionen och dagens Kina. Birgitta bodde två år i Beijing under kulturrevolutionen och upplevde då ett helt annat Kina än vad vi upplever som bor här idag. Birgitta beskrev det som att varje gång hon kommer tillbaka är det ett nytt land hon kommer till.

Jag fascineras varje dag över hur förändringen av ett samhälle kan gå så snabbt. Den extrema rikedomen vissa upplever samtidigt som att majoriteten av kineserna är så fattiga. De kommunistiska "alla-är -lika-alla är kamrater" känns väldigt frånvarande.

Som västerlänning i Kina hamnar man någonstans mitt emellan. Vi har det mycket bättre än de allra flesta, men när det kommer till lyxkonsumtion är vi ingen intressant målgrupp. Det krävs nog en nyrik kines för att spontanköpa en Ferarri. Vilket jag fick berättat för mig hade hänt.

Det är bara att acceptera här i vårt hus är vi kusinerna från landet. Igår när vi kom hem efter en cykleturen stod grannens Ferarri och blänkte i solskenet.

Glass, bästa trösten när man är hemma och är sjuk och missar helgens kalas.

Hungrig kille, med smak för kinamat, väntar på att hunden ska bli klar.

.

Klockan är halv tio och det är lördagkväll. Killarna sover helt slutkalasade efter att ha firat Adam 4 år och haft Signe och Simon med föräldrar över på pizza, popcorn och rödvin. Nu behöver vi alla vår skönhetssömn för imorgon förmiddag ska vi fira Signe två år och träffa Arvid och Ester med föräldrar på söndagmiddag. De säger att Shanghai är staden som aldrig sover, vi deltar inte i festerna efter midnatt, men tillhör helt klart mingeleliten när det kommer till dagtidspartaj. 

Simon och Axel spanar in födelsedagsbarnets paketöppning


Nils och Signe har popcornfest

Som så många Shanghaiboende familjer lämnade vi stan över det kinesiska nyåret för att passa på att få lite sol och värme när Shanghai visar sig från sin kyligaste sida. Vi missade dock alla fyverkerier och smällare. Krutrester på fönstrena avslöjar dock att det även i år gått vilt till.

Vi firade in drakens år i Mui Ne, Vietnam, cirka fem timmars bilfärd från Saigon. Mui Ne är en ganska liten och fattig fiskeby runt vilken det växt upp en turistort. Skillnaden mellan exempelvis Thailand eller Malaysia och Vietnam var slående. Det genellella välståndet i Vietnam ligger på en rejält lägre nivå. Men maten är godare, människorna minst lika trevliga och landskapet dramatiskt. Vietnamsemester var nog den bästa starten vi fyra kunde få på det nya året. Sol, bad, en hel bok utläst, nya vänner, massor av god fisk och skaldjur och en rejäl dos av vårrullar.

Förutom poolen hann vi också med några utflykter och en eftermiddag och kväll på anrika hotell Rex i Saigon. Saigon är en fantastisk galen stad. Mopeder, koloniala byggnader och caféer. På Rex där vi bodde hade amerikanarna sina dagliga pressbrifings under kriget. "Five a clock follies". Mycket av stämningen fanns kvar och vi åt lunch på takterassen och njöt av att folk hade kläder på sig. Sol och bad semester är skönt, men hjälp vad folk i allmänhet och ryssar i synnerhet har lite och konstiga kläder på sig på sin rödbrända kroppar. Det är ändå något härligt med storstäder.

Rex hotell i Saigon, rekomenderas!


På utflykt till vita sanddynor utanför Mui Ne, det kändes som en riktig öken och vägen dit förde tankarna till en sydamerikansk öde stäpp. Röd jord, små hus och guppig väg.



Nils och vår chaufför pustar ut längs vägen


Fiskebåtar i Mu Nei


I poolen med de nya kompisarna Isabelle och Felicia. Även de Shanghaibor.


Kokosnöt, semesterns dryck


Små förglada hus kantade hela vägen mellan Saigon och Mu Nei