hannaishanghai

Imorgon 09.00 är det dags för mandarinlektion två. Läxan är precis avslutad och jag kan konstatera att fördelen med mandarin är avsaknaden av grammatik. Inga genus, orden tycks mest vara att stapla på varandra. Nackdelen är uttalet, mycket märkliga "sch" ljud. Tecknen får jag nog lära mig nästa gång jag bor i Kina.

Den här helgen har varit så extremt grå. Ingen sol, bara moln och regn. Vi har besökt Yu Yuan trädgården i gamla stan, träffat några grannar, sjungit Axels dagissånger och introducerat mat i Nils liv. Föga förvånande gapade han glatt och svalde.

Allvaret har också präglat helgen. I lördagsmorse dog red fish 1, i lördagskväll flöt nummer 2 upp och ner och i dag bevittnade jag hur den sista lilla röda fisken gav upp. Axel har inte noterat att vi återigen är fyra (+1) i familjen. Han tappade ganska snart intresset för husdjuren.

Några bilder från helgen

Nu även med banan som föda



Axel leker doktor och konstaterar att Nils är frisk



Yu Yuan trädgården

Fredagskväll och efter en torsdagskväll på stan med champagne och utsikt över Shanghais skyline är vi nu parkerade i soffan. I dag firar vi Nils fyra månaders dag och att vi varit i Shanghai exakt en månad. Nils har spenderat en fjärdedel av sitt liv i Kina och han verkar gilla alla glada ansikten.

Vi har skaffat husdjur! I dag i Fuxing park spontanshoppade vi tre röda akvariefiskar, en bytta med lock som är deras tillfälliga hem och två påsar fiskmat. Axel har döpt dem till det kollektiva namnet "red fish". Just nu bor de på balkongen. De har fått nytt vatten och jag vet att de inte ska få för mycket mat. I övrigt är mina kunskaper om akvariefiskar obefintliga så alla tips och skötselråd mottages tacksamt. Det första vi ska göra är att skaffa dem ett större hem och lite stenar och växter.

Fiskarna har redan varit med om lite äventyr. I dag är det "moon cake festival" i Kina. Fullmånen är tydligen perfekt i dag men den gömmer sig bakom massiva gråa moln. Helgdagen firas tillsammans med släkt och vänner och i flera veckors tid har folk mumsat på mooncakes. En ganska torr kaka med söt fyllning. Det tycks vara asken som är det viktiga. Det finns väldigt lyxiga sidenaskar som ser ut som smyckesskrin.

Vi har firat med, Janne och Andrea, våra vänner från Washington som besöker Shanghai. Vi möttes upp i Fuxing park drack krysantemumte och mumsade månkakor. Axel har kastat långa blickar efter kakasken i flera dagar, så för honom var det en högtidsstund. Han tjuvstartade dock redan igår när det var månfest på dagis. Efter lite lek i parken var det dags för lunch så fiskarna fick hänga med på restaurang. De klarade sig från att bli uppätna. Efter restaurangen var det glass och kaffe och fiskarna fick bästa platsen i vagnen.

Väl hemkomna kom våra grannar över med sina två tvillingsöner som är lika gamla som Axel. Fiskarna fick åka lite karusell, men efter det har de haft det lugnt och skönt på balkongen. Nu är det nog dags att ge dem lite kvällsmat.

Våra grannar, en fransman och en kinesisk tjej från Hongkong och deras söner inte bara lekte utan hjälpte oss att översätta när vi träffade vår ayi. Ayi betyder faster och det är vad kineserna kallar sina hushållerskor. Vår ayi, om hon nu väljer att jobba för oss, heter Chiong och är i femtioårsåldern. Hon ska på halvtid hjälpa till att städa och fixa hemma och när Regina åker hem i januari känner hon oss förhoppningsvis oss så väl att hon kan ta hand om barnen då och då också. Vid det laget har vi nog lärt oss så pass mycket mandarin att vi kan kommunicera lite bättre, Chiong pratar ingen engelska. Jag har min första mandarinlektion på fredag och Andreas, eller Wen, som hans kinesiska namn är, har redan börjat. Google translation och ett bra lexikon kan nog fungera tillsvidare.

Månkakor i Fuxing



Red fish åker vagn



Chiong bekantar sig med Nils

I helgen har vi för första gången sen vi kom till Shanghai lyckats att ta det lite lugnt. Ett besök i poolen, ett på snabbköpet och ett i kyrkan är det vi hunnit med.

Vi går nästan aldrig i kyrkan hemma men tänkte att det var ett bra sett att träffa lite barnfamiljer och få sjunga lite svenska sånger. Andreas plankade in på övriga familjens medlemskap, men kompenserade det med kollekten. I kyrkan fann vi en liten men trevlig skara svenskar. Prästen Lennart, som tjänstgjorde i Thailand under tsunamin, lyckades trollbinda Axel så pass att han nästan var tyst en hel timme. Några högljudda förfrågningar om vad han pratade om den där prästen, om det inte gick att få ett kex (oblat) till och varför han inte fick smaka på vinet blev det, men i övrigt en mycket tyst gosse. Mot slutet fick Axel frågan vad han hette och passade då på att berätta vad hela familjen hette och lite övrigt som han hade på hjärtat. Många skratt i kyrkan och som tur vad blev han avbruten innan han hann bli för intim. Kvällen avslutades med het och god sichuan mat på Pinchuan. Vi har nu börjat att dricka te till maten när vi äter kinesiskt. Igår blev det ett väldigt sött men gott mandelte.

Vi har också prövat på hur det är att vara tonårsföräldrar. Regina har hittat vänner och har kastat sig in i Shanghais intensiva uteliv. Ja, vi vet ju inte hur intensivt det är. Vi har hunnit med varsin kväll ute på fyra veckor och var båda hemma innan midnatt. Men det verkar intensivt. Tanken på vad vi själva gjorde på nätterna när vi var 19 gör oss inte lugnare, men det är bara att vänja sig, försöka vara lika coola som mina föräldrar var när jag började gå ut och tacka för att vi om 15 år kanske är mer förberedda än andra föräldrar. Jag lovar att jag inte ska försöka låna ut några "trevliga" kläder eller fråga om jag får hänga på ut, även fast jag är lite sugen...

Nu kollar vi på CNNs rapportering om det svenska valet. Imorgon är det valvaksfrukost i Shangahai och jag hoppas innerligt att Sverige har en stark borgerlig majoritetsregering imorgon när jag vaknar.

Lägger upp några bilder från de senaste dagarna.

Nils tränar på att sitta och tar stöd av hullet och en handduk




Två andra mätta killar

Jag inser att jag glömt att skriva att vagnen rullar som den ska igen. Om ni någonsin råkar ut för ett exploderat vagnsdäck hör av er till fritidsportalen i Bromma. På mindre än en vecka var alla delarna på plats i Shanghai. Med tanke på att det nu är tre veckor sedan mamma postade ett vykort till oss och som fortfarande inte har kommit fram är det väldigt bra jobbat.

Med gemensamma krafter, instruktioner från farfar och en ny cykelpump lyckades vi byta hjul och däck och få vagnen att rulla igen.

Vårt compound i Shanghai ligger i det enda bevarade kvarteren med gammal kinesisk bebyggelse. Husen ligger tätt, folk lever sina liv på gatan och det vore spännande att se hur de har de innanför de små små fönstrena och dörrarna. Tvätten hänger mellan lyktstolparna och diskar gör man på gatan. Jag tror att det är så att familjerna har någon form av verksamhet i gatuplan, fruktförsäljning, pyamasaffär, järnhandel, kittlar och annat handel, soppkök eller ja egentligen vad som helst, och sedan bor ovanpå. Lukten är obeskrivlig, en blandning av avgaser, dumplings, gammal mat, lite kiss och bajs och blommor.

I dag har jag handlat massor av frukt och grönsaker på en gata där alla säljer något ätbart. Fiskarna simmar när folk köper dem och krabborna krälar runt i stora bunkar. Jag tror det går att hitta små ormar och kotletterna ligger och blir möra i solen. Hygienen är inte fantastisk. Jag köpte små smala auberginer och vår favoritfrukt, päpple. En blandning mellan päron och äpple. Söta, krispiga och läskande.

Rätt som det är dyker det upp ett höghus och en blank svart bil kommer körande (privatchaufför såklart). Kontrasterna är enorma, men det är samtidigt omöjligt att avgöra vem som är fattig och vem som är rik, förutom de med chaufför då kanske. Det är väldigt sällan man ser någon som ser hungrig ut eller som tigger. Det enda som är samma i hela Shanghai är trafiken. Kaos. Det gäller att titta bakåt, framåt och åt båda sidorna innan du korsar en gata. 

Det är ingen idé att försöka bli kines. Både till utseendet och till sinnet tror jag att jag är väldigt olik kineser i allmänhet. Hur mycket jag än lär mig om det här landet och de här människorna kommer jag nog aldrig förstå det till fullo. Det är bäst att vara sig själv och respektera och facineras av olikheterna.

Inget kan glädja en mamma så mycket som ett barn som skrattar och äter. Nu gör Axel det även på dagis. Ett tecken på att han trivs. Hans fröken, Teacher Ruth, som först tycktes vara en sträng filipinsk dam, kramar och tröstar honom och sedan hänger han med in i klassrummet. När jag frågar hur det varit på dagis säger han " De andra är ledsna, jag lyssnar". Och visst lyssnar han. Han har lärt sig massor av djur på engelska och börjar nu fråga vad alla barnen i klassen heter. Jag har bett om en klasslista med foton för att kunna bistå sonen i hans största hobby. Namn. Blir kanske svårt sen när han vill veta vad barnens mammor, pappor, ayis och syskon heter. Men det får bli nästa steg.

Snart är även Regina inskolad i dagislämning. Det är inte bara som hemma att vinka lassa ur vagnen och vinka hej då. Först måste man legitimera sig för att bli insläppt av vakten, sen ska händerna tvättas och till sist lyser skolsköterskan i halsen för att kolla om barnet är friskt. Det går alltså inte att köra med det gamla knepet alvedon på morgonen, hoppas på det bästa och låta förvånad när dagis ringer och säger att man har ett sjukt barn. Eller som på Solsidan, täckstift på vattkopporna.

Regina och jag har spenderat förmiddagarna med att gå på tehus och promenera runt. Att gå på tehus är en fantastisk ritual. Inga påsar här inte. Vatten hälls fram och tillbaka och kopparna vi fick var som en dockservis. Till det serverades torkad frukt och små kakor.

Dagisgänget

Lördag kväll, båda barnen sover efter ett lyckat restaurangbesök. Ingen skrek, ingen la sig på golvet, alla åt.

Laddar upp lite bilder från veckan som gick.

Familjen Elving i Xintandi ikväll




Regina och Axel diskar




Utflykt till Peoples square

Att gå i en park i Shanghai är en fantastisk upplevelse. På något fantastiskt sätt lyckas de stänga ute allt trafikkaos och skapa en lugn oas. I dag besökte Regina, Axel, Nils och jag Fuxing park. Axel älskade det. Han sprang runt, åkte karusell, tog alla gubbar i hand och klättrade i lekparken.

Folklivet i parken är minst sagt rikt. Under ett litet tak precis vid en damm pågick sånglektioner, utanför tehuset satt gubbarna och spelade kort, på en öppen plats hade någon satt på musik och ett 20-tal par dansade. Överallt utövas tai chi eller är det kanske qigong.. personer som gör rörelser i extremt långsam takt. Jag längtar tills expon är slut och myndigheterna häver förbudet att gå runt i pyamas. Då kommer folklivet bli ännu roligare att studera. Ganska ofta ser man folk som trotsar förbundet och går runt i sin nattdräkt. Jag gillar det, pyamas är skönt, jag ska köpa många.

Fuxing park är på det hela taget en väldigt harmonisk plats, förutom den jättelika statyn av Marx och Engels som helt plötsligt påminner dig om i vilket land du befinner dig. Komunistiska monument till trots  tror jag att Fuxing kommer att bli ett av våra favorit tillhåll här.

Nu är nya delar till barnvagnen beställda. Snabbast, billigast och enklast var att beställa från Stockholm. Nu väntar vi och hoppas att vi med våra samlade tekniska kunskaper ska lyckas montera ihop det hela när delarna anländer. Jag har aldrig bytt ett cykeldäck i hela mitt liv, det hade nog varit en bra kunskap. En pump ska också införskaffas, jag litar inte på den snälla cykelhandlaren. Våra vagnsdäck var nog de första han pumpade i sitt liv, så ingen skugga över honom.

Nu ska jag ge mig i kast med att beställa hem mat. Matsäkerhetshysterin är faktiskt extrem här. De flesta jag talat med köper större delen av det de äter från affärer med importerad västerländsk mat. Den kinesiska mjölkskandalen är högst närvarande fortfarande. Vi köper tysk eller fransk mjölk. Det känns ändå tryggast, det är ju Axel som dricker den. Barnmat kostar 30 kr burken så när Nils får smak för livets goda ska jag köpa en mixer och "pollution free" grönsaker. Vad nu det betyder... All frukt och alla grönsaker skalar vi. Bondens marknad är långt borta. Ni som planerar att hälsa på kommer att få långa beställningslistor på gröt och andra förnödenheter.

Egentligen tror jag dock att slaktaren runt hörnet har färskast kött och att killen som säljer frukt från sitt lastbilsflak har bra grejer. Det får nog bli lite balans mellan expathysteri och att handla på gatan.

Senaste dygnet har varit lite otursförföljt. Igår kväll gick jag med gott mod ner till vårt gym. Det skulle tränas. Efter tio minuters uppvärmning skulle jag hoppa av maskinen och lyckades på något sätt fastna med foten i gångmaskinen. Stortånageln knäcktes, kineserna glodde och jag lommade hem. Jag får göra ett nytt försök senare, kampen mot babyhullet ska inte ges upp. 

Imorse knatade jag iväg med båda sönerna för att handla frukt. Axel har haft lite feber så han har varit hemma från dagis i några dagar. Jag insåg att vagndäcken behövde pumpas och eftersom vårt kvarter domineras av cykelhandlare och motorcykelreparatörer tänkte jag att det lätt kunde fixas. Det gjorde det 1 yuan och lite teckenspråk senare var alla tre däcken sprängfyllda med luft. Lite för sprängfyllda. Fem meter senare smällde det. Första däcket exploderade. De kineser som inte trodde att jag var en västerländsterrorist sprang nyfiket fram till det mycket haltande ekipaget. Cykelhandlaren såg orolig ut, inte bara däcket var sönder utan delar av hjulet var spridda över kvarteret. Axel fick hoppa ur och vi släpade oss hem. Väl hemma på gården tog grindvakterna skydd när det andra däcket exploderade. Förut var vi bara familjen med två barn, nu är vi den smällande familjen med två barn.

Resten av dagen har gått åt till att försöka få någon leverantör att skicka ner nya hjul till oss. Extra slangar har vi med, men vem trodde att hjulen skulle sprängas. Det ironiska är att vagnarna tillverkas någonstans här i närheten, men det kommer nog sluta med att vi får beställa dem dyrt från London och att våra  vagndelar får en tur och retur resa London-Kina innan de hamnar hos  oss. Fram tills dess är det paraplyvagn och Nils i bärsele på magen. Det är härligt att bära sitt barn, men ganska tungt om man har en tremånaders som väger runt 8 kg och det är 30 grader varmt ute.

Vår amerikanska granne som bott här i tre år beskrev idag en "good China day" och en "bad China day". Om det inte varit för att Regina anlände till Shanghai i dag hade den här dagen varit en solklar "bad China day". Regina ska hjälpa oss med barnen och Axel är redan överförtjust. Dessutom har hon lovat att pimpa min blogg. Så nästa gång du läser kanske du får en helt ny visuell upplevelse.

Axel ritar välkomsthälsning till Regina

I dag var det dags att rösta. Valrörelsen är märkbart frånvarande i våra liv. Valrörelser är väl i och för sig ständigt frånvarande i Kina. Det är dock skrämmande sällan jag tänker på att vi just nu lever i en kommunistisk diktatur. Just kommunismen känns väldigt långt borta här bland skyskrapor och Guccibutiker. Det får en inte direkt att tänka på Lars Ohly. Det känns lite avigt att lämna jobbet och Sverige när det verkligen hettar till. Jag vill också kampanja, skriva artiklar och komma på smarta idéer.

Efter att ha glatt oss åt dagens opinionsmätningar begav vi oss till konsulatet för att rösta. Jag blir alltid lite spänd när det är dags. Det är högtidligt att rösta. En snabb analys av diskussionerna i vallokalen är att det kommer ett starkt borgerligt stöd från Shanghai. Axel lekte lite med valsedlarna och sa (helt självmant) att miljöpartiets sedel var farlig. Han fick medhåll av de som hörde och helt fel har han ju inte. Miljöpartiet har förvånande få och inneffektiva förslag för att komma tillrätta med det jag oroas mest över, klimatutmaningen.

Rösta är stort, men att vända sig för första gången i sitt liv är större. Och ikväll hände det! Helt plötsligt vände sig Nils från rygg till mage. Snyggt och graciöst trots alla valkar och veck. Jag är stolt, Nils är nöjd.

Imorgon ska vi besöka "Folkets torg" och eftermiddagshänga med våra brittiska grannar.

I dag var det så dags. Axels första dag på dagis, Sunrise Montesori. Startskottet skulle egentligen gått i onsdags men då stängde myndigheterna alla dagis och skolor eftersom en tyfon var på ingång. Tyfonenen tog en annan väg och vi och 1,6 miljoner andra barn fick leka hemma.

I Axels grupp, bumblebees, går 16 barn från hela  världen. Flest kineser och inga svenskar. Inskolning tycker de är för fegisar. Så det var bara att lämna och gå. Axel grät när jag gick och började gråta när jag kom. Jag är verkligen en stor fan av dagis, men visst kan man börja fundera på vad man håller på med när man betalar dyra pengar för att skicka iväg sitt lilla barn till en skola där ingen pratar det språk han kan, en vecka efter att man ryckt upp honom från trygga Stockholm och flyttat till andra sidan jorden... Är det bra eller dåligt? Jag vet inte. Men när Andreas som femåring flyttade till Kanada ägnade han sin första termin i skolan åt att knyta skorna. Axel är ju en blyg funderare. Vi får ge det lite tid.

Laddar upp lite bilder vi tog på dagis när vi var där på föräldramötet. Föräldrarna verkar grymt trevliga och jag ser fram emot att lära känna dem. 





... och en bild på Nils i sitt babygym bara för att han är så söt