hannaishanghai

Inget kan glädja en mamma så mycket som ett barn som skrattar och äter. Nu gör Axel det även på dagis. Ett tecken på att han trivs. Hans fröken, Teacher Ruth, som först tycktes vara en sträng filipinsk dam, kramar och tröstar honom och sedan hänger han med in i klassrummet. När jag frågar hur det varit på dagis säger han " De andra är ledsna, jag lyssnar". Och visst lyssnar han. Han har lärt sig massor av djur på engelska och börjar nu fråga vad alla barnen i klassen heter. Jag har bett om en klasslista med foton för att kunna bistå sonen i hans största hobby. Namn. Blir kanske svårt sen när han vill veta vad barnens mammor, pappor, ayis och syskon heter. Men det får bli nästa steg.

Snart är även Regina inskolad i dagislämning. Det är inte bara som hemma att vinka lassa ur vagnen och vinka hej då. Först måste man legitimera sig för att bli insläppt av vakten, sen ska händerna tvättas och till sist lyser skolsköterskan i halsen för att kolla om barnet är friskt. Det går alltså inte att köra med det gamla knepet alvedon på morgonen, hoppas på det bästa och låta förvånad när dagis ringer och säger att man har ett sjukt barn. Eller som på Solsidan, täckstift på vattkopporna.

Regina och jag har spenderat förmiddagarna med att gå på tehus och promenera runt. Att gå på tehus är en fantastisk ritual. Inga påsar här inte. Vatten hälls fram och tillbaka och kopparna vi fick var som en dockservis. Till det serverades torkad frukt och små kakor.

Dagisgänget