hannaishanghai

Igår lyssnade vi på Birgitta Lindqvist som berättade om sin senaste bok Grymhet. En novellsamling om kulturrevolutionen och dagens Kina. Birgitta bodde två år i Beijing under kulturrevolutionen och upplevde då ett helt annat Kina än vad vi upplever som bor här idag. Birgitta beskrev det som att varje gång hon kommer tillbaka är det ett nytt land hon kommer till.

Jag fascineras varje dag över hur förändringen av ett samhälle kan gå så snabbt. Den extrema rikedomen vissa upplever samtidigt som att majoriteten av kineserna är så fattiga. De kommunistiska "alla-är -lika-alla är kamrater" känns väldigt frånvarande.

Som västerlänning i Kina hamnar man någonstans mitt emellan. Vi har det mycket bättre än de allra flesta, men när det kommer till lyxkonsumtion är vi ingen intressant målgrupp. Det krävs nog en nyrik kines för att spontanköpa en Ferarri. Vilket jag fick berättat för mig hade hänt.

Det är bara att acceptera här i vårt hus är vi kusinerna från landet. Igår när vi kom hem efter en cykleturen stod grannens Ferarri och blänkte i solskenet.

Ibland får vi vara med om saker som jag tror att vi aldrig kommer att glömma. I söndags var vi på en traditionell kinesisk bröllopsmottagning. Vi kände inte bruden, inte brudgummen men bruden är kompis med min kinesiska lärare. Eftersom kineser ibland är skönt okomplicerade kring saker som vi ser som heliga blev vi medbjudna på förmiddagsmottagningen, när brudgummen ska hämta sin brud i hennes föräldrahem. Hennes släktingar, kompisar och familjen Elving hängde runt i hennes flickrum medan hon blev sminkad, fixade håret och blev klädd.

Undrar hur många svenska brudar som hade känt att det var trevligt att ha en kinesisk barnfamilj de aldrig träffat med timmen innan en vigsel. Jag hade absolut sagt nej. Men kineser älskar ju barn så vi blev varmt mottagna. Att ha barn med på ett bröllop och speciellt att ha dem i brudens säng betyder att paret kommer att få många barn. Alla ville leka med killarna. Nils ville dock mest pilla på alla hundra miljoner saker som fanns i rummet, men Axel blev lydigt  drillad i att säga "Da hongbao" (Stort rött kuvert med pengar). Traditionen säger nämligen att brudens släktingar ska försöka att hindra brudgummen att hämta sin blivande fru och att han för att lyckas ska muta dem med hongbaos.

När den här stackars killen kom blev han först hindrad i trappan och sen blockerade Axel och brudens släktingar dörren till hennes rum och skrek Da Hongbao. Axel och Nils och alla andra fick massor av små röda kuvert med pengar och när killen till slut fick komma in blev han nedtvingad på golvet för att göra trettio armhävningar innan hann fick komma fram till bruden. Allt detta dokumenterades av en fotograf med kamera och två fotografer som filmade. De krävde några omtagningar när hann föll ner på knä med ringen, men vad gör man inte för bröllopsalbumet. Dagen fortsatte sedan med tecermoni, besök hos brudgummens föräldrar och med middag på kvällen, men innan dess sa vi hej då och gick hem och fyllde Axels spargris.

Förutom att få uppleva ett kinesiskt bröllop var det också kul att för första gången vara gäst i ett vanligt kinesiskt hem. Föräldrarna bodde i ett ganska gammalt kinesiskt hus precis bredvid Nils dagis. De disponerade två eller tre rum och delade kök med grannarna. Det var skitigt och stökigt men hemtrevligt. Det slitna kinesiska stod i stor kontrast till brudens alla vänner som alla stod och lekte med sina I-phones och brudgummens flådiga merca som stod parkerad i gränden. När generationer möts i Kina blir den ekonomiska förändringen som landet befinner sig i extremt tydlig. Gammalt möter verkligen nytt på ett extremt tydligt sätt.

Bruden, tjejen till höger i röd täckjacka, blir sminkad


Axel bringar tur till det framtida barnafödandet


Axel räknar pengar och bruden får sin ring

Igår och idag har jag sett folk torka fläsk och kyckling utanför sina hem. Lufttorkat i Shanghais härliga luft måste vara en delikatess. Speciellt när man torkar grissvålen (eller om det är ett tryne) tillsammans med tvätten.

I kväll ägde veckans första julfest rum. Andreas kontor ordnade glögg, fiskdamm och middag. Eller rättare sagt svenskarna tog med sig glögg lussekatter och pepparkakor och trugade i motvilliga kineserna. Kineserna bjöd lika motvilliga svenskar på kycklingklor. Fiskdammen enade nationerna.

Jag gillar när människor identifierar små målgrupper och tillfredsställer deras behov. Idag upptäckte jag att Feidan på Anfulu (En butik som säljer importerad mat) säljer Abbas sill och Kalles kaviar. Många är vi som ratat Ikeas egen sill och varit upprörda över att de slutat sälja Kalles. Våra röster har hörts och någon smart person har börjat importera svensk sill. Julen är räddad och Ikea släng dig i väggen.



å mål

Igår i vårt gathörn såg jag en gatuförsäljare som sålde utländska magasin. Det är en ganska ovanlig syn, men det som var riktigt intressant var att bland de amerikanska modetidningarna låg 1) Sköna Hem 2) Allt för Hemmet.

Man undrar hur har de kommit hit? Jag tror knappast att de trycks i Kina. Och vem har räknat ut att de finns en marknad för svenska tidningar i Shanghai. Är kundgruppen verkligen så stor?

Billigare än i Sverige hur som helst. 30 RMB oprutat.

Hej alla svenska trygghetsknarkande småbarnsföräldrar, känn på den här!

Idag cyklade jag bredvid ett par på motorcykel med bebis. Helt plötsligt drog mamman upp blusen och började amma. Rekomenderas nog varken av BVC eller Trafikverket.

För mig har ord som uppehållstillstånd, immigrant eller invandrare aldrig varit en del av min vardag. Men nu är det det. Det är vi som är utanförmänniskorna, waigoren och det är vi som måste stå i långa och många köer för att få rätt papper, med rätt stämpel och träffa läkare för att få vår hälsa bedömda. Tillskillnad från många av de som söker uppehållstillstånd runt om i världen för att de verkligen behöver det så har vi hjälp och får färdiga mappar med papper och stämplar som det bara är att visa upp när man hittar till rätt tant bakom rätt disk.

Eftersom vi nu ska stanna här längre ska vi vistas i Kina med ett riktigt arbetsvisum och ett ordentligt uppehållstillsånd. Det innebär lite pappersarbete. I fredags var det dags för hälsokontroll. En kafkaliknande upplevelse, du kommer att gilla det sa Andreas.

Först en timme i två köer. En kö som ledde till en dam som kollade alla papper och satte fast fotot på rätt plats och en kö där de tog ett nytt foto och gav tillbaka alla papper. Sen till omklädningsrummet. "Take off everything on your upper body". Efter det började köandet till olika läkare. Alla sökande gick runt i lika morgonrockar och efter varje läkarbesök pekade doktorn på en skylt där det stod " Now go to room nr xxx". Synkoll, EKG, blodprov, lungröntgen, ultraljud av diverse organ och klämma och känna på magen. Skära besöksrum med skärmar som jag kände igen från TBC-kliniker i gamla filmer. Läkarna var rakt på sak, "open your clothes" "more". Till sist. "Put on your clothes".

Om jag gillade det. Tveksamt. Men jag är i alla fall en centimeter längre i Kina än i Sverige!

Byggnad tre, Health care of Shanghai International Travel

Glad midsommar till alla som läser. Det här blir nog det sista inlägget på ett tag. Tidigt imorgon far vi till Sverige på sommarlov och bloggen tar nog också semester. Midsommar i Shanghai är inte så tokigt. Poolbad och middag hos Johan och Madeleine. Sex vuxna, sex barn och trevligt kaos. Kvällen avslutades med att Nils kräktes på köksgolvet, det hör kanske ett midsommarfirande till, men vi får se hur kul flighten hem imorgon blir.

Sommarens sista inlägg vill jag också skriva om alla de som inte får sommarlov. De som jobbar varje dag och har en månadslön lika stor som en excpatfamilj spenderar en vanlig helg. Att vara byggarbetare i Kina är ett slitgöra. Vi ser dem dagligen slita i hettan och när kvällen kommer är det många som rullar ut en madrass på plats och sover på golvet.

Vår hemhjälp Xiong får ett långt och välbehövligt sommarlov som hon spenderar med sin man i fattiga hemprovinsen Anhui. De ses tre eller fyra gånger om året, hennes lön sparas till barn, framtida barnbarn och pension. Jag tror hon försöjer stora delar av sin familj på det hon tjänar hos oss och hos de familjer hon städar hos när hon lämnar oss på kvällarna.

Igår åkte vi taxi med en chaufför som gillade att köra om. Lite för mycket. Helt plötsligt hamnade vi nos mot nos med en buss. Fem minuter argumenterade de vem som skulle flytta på sig. Bussen vann. Det kändes som om taxichauffören just den gången valde fel strid.

Att luftkvaliteten i Shanghai är risig är ingen hemlighet. När vi var i Sverige slogs det rekord. Värdena slog i taket (500 API) och den dåliga luftkvaliteten förklarades av sandstormar.

I veckan läste jag en intressant jämförelse över olika länders sätt att mäta och klassificera luftkvalitet. När man i Kina beskriver luftföroreningarna som "Slightly polluted" är de i Kanada "Very poor" och i USA " Unhealthy for sensitive groups".

Majoriteten av dagarna förra året i Shanghai uppmättes nivåer mellan 50 och 100 API. Det är i kinesiska mått "good" och i kanadensiska mått "poor".

Vår hälsa har, vad vi vet, inte påverkats av luften vi andas varje dag, men nu när vi ska bo här en längre tid ska vi investera i luftrenare till sovrummen. Vissa dagar känns luften faktiskt så tjock att den skulle kunna gå att ta på.


Source: China's Ministry of Environmental Protection, Meteorological Service
Bild från Shanghaidaily

Länk till hela artikeln
http://www.shanghaidaily.com/nsp/Feature/2011/05/11/The%2Bair%2Bwe%2Bbreathe/#

Länk till daglig rapportering om luftkvaliteten i Shanghai
http://www.envir.gov.cn/eng/airep/index.asp

Idag har jag börjat skriva på www.mittensrike.se om att bo och resa med barn i Kina. Första ämnet är den eviga frågan bilbarnstol eller inte? Vi är oftast hänvisade till inte.

Det känns som om säkerhetstänket är i nivå med det våra föräldrar hade på 70-talet. Barnvagnsinsatsen i baksätet. Jag har också starka minnen av två familjer med två barn vardera inträngda i en volvo amazon. Flyttar man ytterligare en generation tillbaka i tiden hamnar man i nivå med kineserna. Min farmor körde hela familjen på mopeden.

Det går inte att inte lockas av Shanghais utbud av fejkprodukter och vill man träffa svenska i Shanghai är det bästa stället att besöka fejkmarknaden på Nanjing lu. Vi verkar ha en ganska tragisk böjelse för billiga, oäkta och ganska ofta dåliga märkesprodukter.

Men det är bara att erkänna mina tre Celine väskor glädjer mig trots att de kostade mindre än en äkta tillsammans. Nils gillar dem också. Han kryper ganska ofta runt med en väska på släptåg.

Det går inte att få tag på salt i Shanghai. Kineserna har bunkrat och det första dödsfallet p.g.a. överkonsumtion av salt har konstaterats. Det är jod alla vill åt, men glömmer att salt inte är så nyttigt i stora mängder.

Utvecklingen i Japan oroar mig och jag vet inte hur stor tilltro jag ska ha till japanerna. Just nu känns kinesernas historiskt dåliga relation till japanerna som en fördel. Jag tror inte att Kina kommer att vara sist med ett importförbud om det visar sig att radioaktiviteten i japanska livsmedel kan vara skadlig. Å andra sidan är inte Kina det land är bäst på att ge vare sig information eller korrekt information om väsentliga saker. Vi har jodtabletter om faran skulle vara framme. Men jag tror att jag utsattes för mer strålning i samband med Tjernobyl än jag riskerar att göra nu.

De jag träffat som oroar sig minst för skalvens konsekvenser är japaner. Det kanske beror på att de följer japansk media som inte visat sig vara helt korrekt.

Ska ni till Shanghai får ni gärna ta med en burk salt. Vårt är slut.

I veckan har vårt hus börjat kläs in i byggnadsställningar. Fasaden ska putsas. Först trodde jag att de skulle bygga ställningarna ända upp till toppen, 25 e våningen, och började skräckslaget tänka på brandolyckan i Shanghai för några månader sen. Nu har jag förstått att ställingen är ett skydd för arbetarna om de skulle falla från sina rep och selar som de ska hänga ifrån när de utför arbetet.

Säkerheten är utan tvekan undermålig. Byggarbetsplatsolyckorna i Kina är många. Jag hoppas att ingen faller och jag hoppas att ingen faller eller tappar något på något av alla barn som leker på gården. Självklart vill alla vara precis där risken för att få något i huvudet är som störst. Barnen kan ju heller inte läsa skyltarna där det står "under construction" som de satt upp. Som om någon skulle tveka att de var byggarbete på gång.

Byggarbetarna är "migrantworkers" d.v.s. från andra ställen i Kina än Shanghai. De kommer till Shanghai, oftast från fattiga provinser, för att få jobb. De jobbar, för vad som i våra ögon är småpengar och har inga sociala rättigheter. Om de har sina barn med sig har de exempelvis inte rätt att gå i skolan i Shanghai.

I tre månader ska de hålla på, vilket i praktiken antagligen betyder en bit in på hösten. Just nu har vi dessutom byggarbete på gång inne i huset på två våningar. De borrar så att det känns som om man är hos tandläkaren. Renoveringar är vanliga i Shanghai eftersom arbetskraften är så billig. När en lägenhet byter ägare nöjer man sig sällan med att måla om. Väggar rivs och cementsäckar forslas upp i hissarna.

Tillslut kunde jag inte hålla mig, jag bara måste köpa en kinesisk nyårspresent i rött och guld. Dessa lådor är fyllda med apelsiner. Andreas chef och fru, Peter och Anna, fick den ena igår och blev glada. Den andra är till kvällens värdar, familjen Backteman, hoppas att den blir lika väl mottagen där.

Nyåret flyter på i stilla mak i Shanghai. Nils blir inte av med en envis hosta, så imorgon blir det ett besök hos doktorn. Luften i Shanghai är nog inte det bästa för små lungor och om det är något som ger alla excpatföräldrar ångest i Shanghai så är det luftkvaliteten. Efter världsutställningen har den försämrats. Byggen drar igång och sprider damm och fabrikerna kör på för fullt igen.

Om doktorn inte säger något annat så ska vi göra en utflykt till en ny park imorogn och på söndag är det Shanghai wild animal park som gäller.

Om några timmar säger vi hej då till tigerns år och hej till kaninens år. Det smäller i hela Shanghai, krutröken ligger tät och visste jag inte att det var nyår hade jag trott att det var krig. Kineserna älskar smällare och fyverkerier. Nyår firar de flesta med familjen, de äter, tittar på TV och smäller smällare. En stor nationell TV-show visas varje år och det verkar vara regel att titta. I år deltar märkligt nog Robert Wells i showen. Han är poppis i Kina.

Dagarna innan och efter nyåret går att likna med vår julhets fast med kinesiska proportioner (x100). Det kinesiska nyåret är exempelvis världens största folkvandring. Alla ska hem och köerna till biljettförsäljarna ringlar långa.  Från den 19 januari och omkring 40 dagar framåt beräknas uppåt 700 miljoner kineser, halva befolkningen, förflytta sig inom landet. Att resa inom Kina rekomenderas inte och eftersom Andreas jobbar är vi kvar i Shanghai. Alla kineser vi träffar tycker synd om oss, men vi tänkte dra nytta av att stan för en gångs skull är tom.

Vad menar de egentligen att man ska göra med benen i rulltrappan på Shanghai library?

Service i Kina lämnar ofta ganska mycket att önska. Det kan kanske förklaras av att dricks inte är så vanligt förekommande. Taxichaufförer är till och med förbjudna att ta emot dricks. Standardsvaret när man frågar om något är ofta - Mei you - har inte. Orkar man stå på sig och det kinesiska ordförrådet räcker till hittar de oftast det man frågat efter.

När vi flög till Hainan med China Southern, ett stort kinesiskt flygbolag bad vi om ett säkerhetsbälte till Nils, vilket flygbolag är skyldiga att ha, var svaret "Mei you". Efter mycket argumenterande ställde jag mig upp när planet körde ut på landningsbanan och förklarade att utan säkerhetsbälte sätter jag mig inte ner. Då hittade de ett bebisbälte. Lite rättshaveristisk metod, men den funkade. På vägen hem räckte det med argumentationen, jag behövde aldrig ställa mig upp.

På hotellet på Hainan bad vi om en mindre sked till Axel att äta med under lunchen.

- Mei you
- Men ni hade ju en vid frukosten

Då hittade servitören en.

Ikväll saknades saltgurkan i vår matvaruleverens.

- Mei you
- Kan du be din chef ringa upp mig?

En timme senare levererades saltgurkan.

Visst är det små vardagsbekymmer, men ändå irriterande. Det mest irriterande senaste tiden var när vår hyresvärd hävdade att han lagat vår kökskran. Då såg den ut så här.



Han kom tillbaka två veckor senare och lagade den.

Det här är granen i vår entré. Söt, men knappast en gran och knappast grön. Den enda likheten med en gran är att den har barr. Jag är glad att vi valde plastgran till lägenheten efter att ha sett alla möjliga typer av barriga buskar med julpynt. Ska man fira jul i Shanghai rekommenderas ett besök till Ikea. De har plastgranar, pepparkakor och glögg.