hannaishanghai

Två och ett halvt år är lika med trotsålder och nu är den verkligen här. Ett sundhetstecken som är så förbaskat jobbigt att jag ibland funderar på att säga upp mig som mamma. Igår gick Axel skrikande och lade sig utan middag i magen. Idag låg han ner på marken i parken och skrek, till en hop kinesers stora glädje. Det finns tydligen ett kinesiskt verb för att stanna och titta på uppståndelse och folk gör det också helt ogenerat. Han har dock fattat vilket mode som gäller här. I helgen propsade han på att få gå ut i pyamas och tofflor, hans enda bekymmer var om han skulle ha sin egen eller Nils mössa. Nils tittar storögt och verkar vilja lära sig allt av sin storebror. Nu sover de dock sött efter lite glatt skypeande med farmor Gitta och farfar Rolf.