hannaishanghai

Vår son, halvkinesen. För Nils är nu Kina minst lika naturligt som Sverige, om inte naturligare. Idag har Nils levt halva sitt liv i Kina och vi har bott i Shanghai i tre månader. På många sätt känns det som vi har varit här längre. Vardagen handlar mycket om att hämta och lämna, vad man ska äta till middag och att ha ångest över att ha ätit för mycket godis i soffan på fredagskvällen. Samtidigt är vi fortfarande borta. Axel vet tillskillnad från Nils skillnaden på här och hemma. Han lider fortafarande av hemlängtan vissa dagar. Häromdagen sa han att "När vi har varit klart på Lakeville (vilket vårt Compound heter) ska vi hem till Katarina Bangata där min Oscar och Anna är. Det är sant, men avlägset. Men Axel är välanpassad på många sätt. Han har perfekt uttal på Fuxing Lu/Jinan Lu som korsningen där vi bor heter, vilket gör att vi kommer hem snabbare när han är med i taxin.

Nu är vi hemkomna efter en middag på Pin Chuan med vänner. Lotta och Simon har hunnit med att vara i Shanghai i sex år. De menade att vi fortfarande var inom ramen för de lyckliga sex månaderna. Då spenderar man mycket tid på att sy upp "jättebilliga" och "supernödvändiga" kläder, älskar all mat och tycker att saker som egentligen är ganska irriterande är roliga detaljer. Ganska träffande. De beskrev Kina som ett syskon. Man gillar det, men det finns saker som är extremt irriterande och som, hur mycket man än försöker, inte går att förbise. Jag har inte träffat någon som ääälskar Kina. Man gillar det, man har det bekvämt, men man blir inte kär i Kina.

Halvåringen och Xiong, som han helt klart är förälskad i