hannaishanghai

En och en halv timme kvar på 2010, utanför sjunger ett filipinoband covers på gamla 80-tals dängor och här inne sover världens finaste två killar. Vi lämnade nyårsbanketten i förtid när kineserna drog på volymen på ljudanläggningen och den ryska konfrencieren körde lotteri. Vi tog med oss efterätten och en flaska vin och det helrör vodka som ingick i middagen till balkongen. När vi gick hade de flesta bord halvtomma vodkaflaskor kvar. Ja, det var bara vi som inte var ryssar på middagen. Vodkan spar vi nog, vinet blir till tolvslaget. Till efterätten krävde Axel att Andreas skulle sjunga "Måsen" och " Hej tomtegubbar" vilka efterföljdes av rungande applåder. Snapsvisorna på julafton gjorde intryck.

Imorgon ska vi fortsätta sola och bada, Axel blev kompis med en tjej från Beijing idag på stranden. Han pratade svenska, hon kinesiska, men kul hade de. Förhoppningsvis kan de fortsätta leka imorgon. Nils har feber och har haft en dag inne i skuggan. Han verkar tröttna på det så förhoppningsvis inleder han 2011 med att bli frisk.

Nyårsskål i kokosnöt framför jacuzzin på vår balkong


Balkongutsikt


Fundersam om den stora pappan får låna spaden (Vi har aldrig sett så många överviktiga kineser som här)


Strandliv

Framme på Hainan och Aegean Conifer Resort, solen skiner och sanden är mjuk. Vi trivs och ägnar oss och det vi tänkte ägna oss åt. Bada och gräva. Axel somnade lycklig alldeles nyss och har redan en plan för hur mycket han ska gräva imorgon och när han ska bada i poolen och när han ska bada i havet. Vädret är som en fin sommardag, lite för varmt tycker Nils, men vi andra tycker det är skönt. Från balkongen är havsutsikten fantastiskt och på vår resort är det lugnt och behagligt. Utanför är det Kina precis som vanligt. Massa trafik, prutande försäljare och långt ifrån vackert. Det är spännande att semestra med kineser. De badar inte och vill inte bli bruna, men de tar extremt mycket kort. Vid varje vacker palm, fontän eller havsutsikt poserar de och gör peacetecknet. Axel är såklart ett attraktivt motiv för semesterbilderna. Idag har jag kastat sand på en för närgången man med kamera.

Nils poserar vid poolen...



...och på stranden


En kille som saknat sandlådorna på Södermalm

Imorgon sätter vi mormor och Gunnar på tåget till Hangzhou och oss själva på planet till Hainan. Efter en intensiv julvecka ska det bli skönt med sol och strandliv. På Hainan, Kinas Hawaii, vistas rika ryssar och kineser. Det ska bli en spännande semester. Axel har packat väskan full av leksaker och vi har optimistiskt packat ner julklappsböckerna. Kvällarna ska spenderas på balkongen med vin och läsning. Bilder kommer, vi ska bara bada i poolen först.



Även våra vänner här nere, familjen Backteman, fick besök av en snäll tomte på julafton. Femåringar tycks dock vara lite svårare att vara tomte för. Andreas blev avslöjad http://estridmina.blogg.se 

Axel vill ringa tomten och berätta att han är snäll och undrar när nästa julafton är. Det är långt dit och tomten sover nu. Vi får komma på ett nytt trick att få honom att äta sin broccoli.

Nu är julafton snart slut. Skinkan var god, köttbullarna runda, klapparna många, de karelska rimmen lika bra som varje jul och tomtens konjak fastnade i skägget.

Dagen började med julbad i poolen och jultvagning i bastun. Sen rullade det på precis som vanligt förutom att vi mellan tre och fyra inte riktgt visste vad vi skulle göra. Vi berättade för några spansk/kinesiska kompisar om den svenska kalletraditionen för några veckor sedan och de skrattade i en kvart och vi hörde själva hur konstigt det lät när vi sa att en majoritet av svenskarna kollar på samma tecknade filmer år efter år en timme på julafton. 

Som tur var kom tomten vid tre istället för Kalle Anka. Vi hade ett pappautbyte på tomtefronten som blev väldigt lyckat. Axel var nöjd, tomten frågade om han ätit sin broccoli, vilket han kunde svara ja på.

Nils har haft en ganska jobbig första jul. Feber och skrikig, vi hoppas på att lite nattsömn kan göra susen.

Vi önskar alla nära och kära God Jul med bilder från de senaste dagarna i Shanghai.


Axel och Santa "Pontus" Klaus


Axel bjuder på en pepparkaka och Nils funderar på vem gubben i skägg är




På besök i Shanghais högsta byggnad 492 meter



Lek på 474 meters höjd

Det här är granen i vår entré. Söt, men knappast en gran och knappast grön. Den enda likheten med en gran är att den har barr. Jag är glad att vi valde plastgran till lägenheten efter att ha sett alla möjliga typer av barriga buskar med julpynt. Ska man fira jul i Shanghai rekommenderas ett besök till Ikea. De har plastgranar, pepparkakor och glögg.

Nu har mormor och Gunnar äntligen landat i Shanghai. Som Axel har längtat och med ett barnabarn som längtat finns det inte utrymme för att vara jetlaggad så de har redan fått många smakprov på hur livet i Shanghai ter sig. Igår promenerade vi i kvarteren, kollade på grodorna och krabborna på vår matmarknad,  fikade på Starbucks, lekte med tågbanan och åt Xiongs fantastiska goda mat.

Idag skiner solen i Shanghai så morgonen har vi spenderat i Fuxing park och åkt både karusell och druckit te. Xiong lagade dumplings till lunch och nu är gästerna ute på egen hand. Vi väntar på att någon ska komma och fixa vår kökskran. För tre veckor sedan meddelade jag vår hyresvärd att den var på väg att gå sönder och inte kunde lagas. Det har varit radiotystnad sen dess. I Kina gör man inte saker i förebyggande syfte. Idag gick kranen sönder. Vattnet går inte att stänga av och hyresvärdens agent är ute och panikhandlar en ny kran åt oss. Som sagt mormor och Gunnar har redan fått erfara både hur underbart och hur knepigt livet i Shanghai kan vara.

Granen är klädd. En majoritet av pyntet hänger på en gren. Granen fick flytta upp från golvet till TV-bänken när Nils började klä av den och Axel blev arg på Nils för att han förstörde hans gran. Igår var det julfest på Andreas jobb med fiskdamm, glögg och middag. Imorgon ska de sista klapparna köpas, på tisdag kommer gästerna och på onsdag levereras maten. Sist men inte minst tomten är kontrakterad så det är faktiskt jul nu.

Idag snöade det i Shanghai för första gången på åtta år. Xiong var exalterad och försökte få Axel intresserade, men när han fick klart för sig att det inte räckte till någon snögubbe tyckte han att det lika gärna kunde vara. Jag vet inte om jag tycker att snö är bra eller dåligt. Jag har verkligen njutit av en varm och solig november och hade hoppats på att vi skulle få fortsätta så. Tydligen har det november inte varit så regnfri och solig i Shanghai på flera år. Vädret går från ytterlighet till ytterlighet. Men visst bidrar det till julstämningen. Det är bara att ta på sig en halsduk extra imorgon och vara extra försiktig i trafiken. Myndigheterna varnar för isiga gator och känner jag shanghaineserna rätt finns nog inte vinterdäck i vokabuläret. Jag vill inte halka runt i en gammal volksvagen Santana utan fjädring och säkerhetsbälte med en aggressiv taxichaufför vid ratten när vi ska till dagis imorgon. Det blir tunnelbana och kanske en chans till en liten snöboll. Det förväntas ligga hela tre centimeter snö över Shanghai imorgon.

Shanghai daily skriver att det ska sluta snöa på fredag http://www.shanghaidaily.com/article/?id=457367&type=Metro

Snö i träden på Fuxing lu

Igår sa vi hej då till fina Regina. Shanghai känns tomt, eller i alla fall vårt hem. Xiong är ju här hela dagarna och ordnar och fixar men våra konversationer på kinesiska är betydligt torftigare än de jag och Regina hade. Axel frågar hela tiden var Regina är och vi har lovat honom att vi ska åka till Mariestad i sommar. Vi läser Reginas fina sagobok Axel fick i avskedsgåva och funderar på om alla som heter Rasmus är lejon. Xiong har lärt sig bygga tågbana och göra köttfärsbiffar så vi ska nog klara oss.

Innan Regina åkte introducerade vi henne i det kladdigaste en barnfamilj kan sysselsätta sig med fingerfärg!

Idag bakade Axel och jag de sista pepparkakorna. De blev riktigt goda. Mormors gamla recept, chinese style. Mer ingefära och kanel och ingen kardemumma, pomerans eller kryddpeppar. Jag slängde i lite svartpeppar och stjärnanis för att kompensera och det föll väl ut. Axel har smakat ganska många men vi kom tillslut överens om att det måste finnas några kvar att bjuda på på julfesten på Andreas jobb. På fredag har fruarna på Mannheimer Swartling, ordnat  glöggfest med fiskdamm och middag på the bund efteråt. Det ska bli kul!

En till mig, en till kakburken, en till mig en till kakburken...

I fredags bjöd Axels dagis på julkonsert. Förberedelserna har pågått i veckor och Axel har nynatt på julsånger här hemma. Axels klass, bumbelbees bjöd på inte mindre en tre sånger. We wish you a Merry Cristmas, We are a happy family och en på kinesiska som handlar om hundvalpar. Den om hunvalpar tycker han extra mycket om och han sjunger den hela tiden. Vi har försökt lista ut vad det är han sjunger, men det har inte gått. Det var först igår vi förstod att det var kinesiska han sjöng på.

Förra året på Lucia satt Axel bakom luciatåget och vägrade sjunga. I år stod han, efter att några tårar hade torkats, på scenen och log och dansade. Då var det mina tårar som behövde torkas.

För ett tag sedan hade Swedeladies eller Swedish club in Shanghai, www.swedishclubsha.se, som föreningen numera heter, årsmöte. Föreningen är nu öppen för alla och visst känns det lite modernare att medföljande män och kvinnor kan vara med i samma klubb. Medföljande killar i Shanghai har dock en egen förening också guy-tais (hemmafru på kinesiska heter tai-tai). De har enligt skvallret ganska blöta och tidiga dagsaktiviteter för att vara nyktra när deras fruar kommer hem. Det är dock bara skvaller...

Till lektionen i Shanghais historia. I samband med årsmötet hade Swedwladies bjudit in Spencer Dodington, en historiker som ordnar populära stadsvandringar i Shanghai, http://www.spencerdodington.com/. 

Dodington började sin föreläsning med Opiumkriget (1842) då britterna, som gick segrande ur kriget,  fick rätten att sälja opium i Kina. Britterna importerade sitt opium från Indien och fraktade det sjövägen och kunde därmed sälja det billigare än kineserna som fraktade sitt på land. Kineserna fastnade i ett av världshistoriens mest utbredda narkotikamissbruk och britterna fick en bit land i Shanghai där brittiska lagar gällde. En koncession. För att resa in i koncessionen behövdes varken pass eller visum och handeln blomstrade. Kineserna lockades också till koncessionerna eftersom de såg möjligheterna att slippa undan det hårdföra kinessiska styret och antingen söka lyckan där på plats eller hoppas på ett skepp och hoppas på en bättre framtid i väst. Ungefär samtidigt började "China towns" i bl.a. London och New  York att utvecklas.

Fransmännen såg engelsmännens framgång och blev avundsjuka och krävde även de en koncession, vilket de och även amerikanerna och japanerna fick. Britterna och amerikanerna slog senare ihop sina koncessioner till en internationell koncession där alla hade samma rättigheter. Idag finns "French Concession" kvar som begrepp i Shanghai och det är i utkanten av det området vi bor. Eftersom Axels dagis, många bra restauranger och roliga butiker också ligger där är det i det gamla franska området vi tillbringar mycket av vår tid.

Fransmännen har verkligen präglat Shanghai. Intressant kuriosa är dock att den franska populationen under tidigt 1900-tal var betydligt mindre än den brittiska. Det har sin förklaring i religonen. Både fransmännen och britterna skickade många missionärer till Shanghai. De franska var katoliker och tilläts inte bilda familj, medan britterna ynglade av sig i massor. 1937 bodde det 40 000 britter i Shanghai och 2000 fransmän. Redan på 30-talet var Shanghai en av världens metropoler. Förutom alla utlänningar bodde 3 miljoner kineser i staden.

Under andra världskriget tar japanerna över Shanghai. 1937 omringade de staden och flyttade sedan in i den franska koncessionen. Att jämföra med tyskarna som "flyttade in" i Frankrike. Tyskarna och alliansfria nationaliteter tilläts att fortsätta sina verksamheter. Övriga fick det besvärligare, några flydde andra hamnade i fångläger. Det finns en film som illustrerar det " Empire of a son", jag har dock inte sett den.

På 1930-talet hade många judar sökt sig till Shanghai. Den tysk-japanska alliansen betydde dock inte att japanerna förföljde judar. Var man tysk-jude räknades man som tysk, var man fransk jude var man fransman. Eftersom många judar förlorade sina pass när de flydde Tyskland räknades de som statslösa och låstes in i särskilda områden av Shanghai under natten. På dagarna kunde de leva sina liv som vanligt. Men eftersom japanerna inte kunde klassificera dem som vän eller fiende tyckte de att det var säkrast att behålla viss kontroll.    

Efter kriget fick Kina tillbaka alla koncessioner i Shanghai och andra kinesiska städer. Sedan följde kinesiska inbördeskrig och kulturrevolutionen vilket är ett långt kapitel. För Shanghai innebar kommunismen att staden glömdes bort. Mao satsade på landsbygden. Välutbildade från Shanghai tvingades ut i landet för att undervisa och lära ut det de kunde. 1992 fattade kommunistpartiet ett beslut att satsa på Shanghai och locka till sig utländska investerare, vilket de har lyckats med. Det var också under 1990-talets början som Shanghais berömde skyline började växa fram och staden växer fortfarande både på höjden och på bredden.

Julstämningen har svårt att infinna sig i Shanghai. Det är fortfarande varmt och skönt och eftersom kineserna inte firar jul så är det inte så mycket pynt på stan. Vi har börjat att pynta med bockar och julstjärnor och snart tar vi nog fram Ikea plastgranen också. I helgen, andra advent, var vi på tysk julmarknad, tomten var på plats och varmt vin fanns att köpa, men det var nästan 20 grader varmt, så suget efter glögg var ganska obefintligt. I helgen var också Axels dagis kompis Sophie här och lekte med sina föräldrar. Det var röj i tre timmar och sen var alla utmattade. Sophies mamma är kines och pappan engelsman/spanjor. För första gången hörde vi Axel komunicera med andra på engelska och även lite kinesiska. Imponerande.

Första advent hade svenska kyrkan gudstjänst med glögg och pepparkakor. Axel undrade var Jesus var och när pepparkakorna skulle serveras. Det första frågade han prästen som hade svårt att leverera ett svar som dög för Axel.

Tredje advent kommer vi att fira på kompisens Arvids femårskalas. Axel har fått sitt första inbjudningskort!

Fjärde advent kanske vi får ställa till med glöggparty.

Sohpie och Axel i vår rutschkana




Axel och Mina kollar in den uppblåsbara tomtens stora skor



Utmattad Nils på väg hem från julmarknaden


Vårt compunds julpyntade entré

Idag har vi haft en jobbig dag i Shanghai. Solen sken, nästan 20 grader varmt och en trevlig lunch med Mattias och Jens. Det började bra, men helt plötsligt blev Nils magsjuk. Vagnen, restaurangen och restaurangens toalett blev kräkiga. Halvtimmes promenaden hem blev dubbelt så lång och var tionde minut var det en liten kille som hulkade och ville komma upp. Det finns roligare saker än att stå med en kräkandes bebis på en trottoar brevid en femfilig motorväg i två våningar. Sista spyan hamnade utanför Cartiers lyxiga varuhus och efter att ha vilat lite hemma var magsjukan som bortblåst och Nils var sugen på att krypa. Idag har han lärt sig att öppna lådor. Vilket han är väldigt glad och stolt över.

För ett tag sedan hade Swedeladies eller Swedish club in Shanghai, www.swedishclubsha.se, som föreningen numera heter, årsmöte. Föreningen är nu öppen för alla och visst känns det lite modernare att medföljande män och kvinnor kan vara med i samma klubb. Medföljande killar i Shanghai har dock en egen förening också guy-tais (hemmafru på kinesiska heter tai-tai). De har enligt skvallret ganska blöta och tidiga dagsaktiviteter för att vara nyktra när deras fruar kommer hem. Det är dock bara skvaller...

Till lektionen i Shanghais historia. I samband med årsmötet hade Swedwladies bjudit in Spencer Dodington, en historiker som ordnar populära stadsvandringar i Shanghai, http://www.spencerdodington.com/. 

Dodington började sin föreläsning med Opiumkriget (1842) då britterna, som gick segrande ur kriget,  fick rätten att sälja opium i Kina. Britterna importerade sitt opium från Indien och fraktade det sjövägen och kunde därmed sälja det billigare än kineserna som fraktade sitt på land. Kineserna fastnade i ett av världshistoriens mest utbredda narkotikamissbruk och britterna fick en bit land i Shanghai där brittiska lagar gällde. En koncession. För att resa in i koncessionen behövdes varken pass eller visum och handeln blomstrade. Kineserna lockades också till koncessionerna eftersom de såg möjligheterna att slippa undan det hårdföra kinessiska styret och antingen söka lyckan där på plats eller hoppas på ett skepp och hoppas på en bättre framtid i väst. Ungefär samtidigt började "China towns" i bl.a. London och New  York att utvecklas.

Fransmännen såg engelsmännens framgång och blev avundsjuka och krävde även de en koncession, vilket de och även amerikanerna och japanerna fick. Britterna och amerikanerna slog senare ihop sina koncessioner till en internationell koncession där alla hade samma rättigheter. Idag finns "French Concession" kvar som begrepp i Shanghai och det är i utkanten av det området vi bor. Eftersom Axels dagis, många bra restauranger och roliga butiker också ligger där är det i det gamla franska området vi tillbringar mycket av vår tid.

Fransmännen har verkligen präglat Shanghai. Intressant kuriosa är dock att den franska populationen under tidigt 1900-tal var betydligt mindre än den brittiska. Det har sin förklaring i religonen. Både fransmännen och britterna skickade många missionärer till Shanghai. De franska var katoliker och tilläts inte bilda familj, medan britterna ynglade av sig i massor. 1937 bodde det 40 000 britter i Shanghai och 2000 fransmän. Redan på 30-talet var Shanghai en av världens metropoler. Förutom alla utlänningar bodde 3 miljoner kineser i staden.

Under andra världskriget tar japanerna över Shanghai. 1937 omringade de staden och flyttade sedan in i den franska koncessionen. Att jämföra med tyskarna som "flyttade in" i Frankrike. Tyskarna och alliansfria nationaliteter tilläts att fortsätta sina verksamheter. Övriga fick det besvärligare, några flydde andra hamnade i fångläger. Det finns en film som illustrerar det " Empire of a son", jag har dock inte sett den.

På 1930-talet hade många judar sökt sig till Shanghai. Den tysk-japanska alliansen betydde dock inte att japanerna förföljde judar. Var man tysk-jude räknades man som tysk, var man fransk jude var man fransman. Eftersom många judar förlorade sina pass när de flydde Tyskland räknades de som statslösa och låstes in i särskilda områden av Shanghai under natten. På dagarna kunde de leva sina liv som vanligt. Men eftersom japanerna inte kunde klassificera dem som vän eller fiende tyckte de att det var säkrast att behålla viss kontroll.    

Efter kriget fick Kina tillbaka alla koncessioner i Shanghai och andra kinesiska städer. Sedan följde kinesiska inbördeskrig och kulturrevolutionen vilket är ett långt kapitel. För Shanghai innebar kommunismen att staden glömdes bort. Mao satsade på landsbygden. Välutbildade från Shanghai tvingades ut i landet för att undervisa och lära ut det de kunde. 1992 fattade kommunistpartiet ett beslut att satsa på Shanghai och locka till sig utländska investerare, vilket de har lyckats med. Det var också under 1990-talets början som Shanghais berömde skyline började växa fram och staden växer fortfarande både på höjden och på bredden.

Idag stack vi iväg på eftermiddagsutflykt till Taicang Lu. Dår finns ett område med små gränder, ingen trafik och små butiker som säljer fina saker som man oftast inte behöver. Solen sken och vårt mål var att sitta ute och fika och handla några julklappar. Axel blev också introducerad till en av livets njutbara drycker. Varmchoklad. Han helt klart tagen av att något kan vara så gott.