hannaishanghai

Det går inte att få tag på salt i Shanghai. Kineserna har bunkrat och det första dödsfallet p.g.a. överkonsumtion av salt har konstaterats. Det är jod alla vill åt, men glömmer att salt inte är så nyttigt i stora mängder.

Utvecklingen i Japan oroar mig och jag vet inte hur stor tilltro jag ska ha till japanerna. Just nu känns kinesernas historiskt dåliga relation till japanerna som en fördel. Jag tror inte att Kina kommer att vara sist med ett importförbud om det visar sig att radioaktiviteten i japanska livsmedel kan vara skadlig. Å andra sidan är inte Kina det land är bäst på att ge vare sig information eller korrekt information om väsentliga saker. Vi har jodtabletter om faran skulle vara framme. Men jag tror att jag utsattes för mer strålning i samband med Tjernobyl än jag riskerar att göra nu.

De jag träffat som oroar sig minst för skalvens konsekvenser är japaner. Det kanske beror på att de följer japansk media som inte visat sig vara helt korrekt.

Ska ni till Shanghai får ni gärna ta med en burk salt. Vårt är slut.

När vi valde vårt hotell i Thailand tänkte vi att det kunde vara kul med ett ställe med andra svenska barn så att Axel skulle ha kompisar att leka med. Hotellet var fullt av svenska treåringar. Axel var mest frågande till varför alla pratade svenska och valde att bara leka med en thailändsk tjej. De simmade runt och pratade engelska. När det sen visade sig att hon hade en I-pad var vänskapen given.

Det är bara att konstatera att det jag trodde skulle vara mest jobbigt för Axel i Kina, språket, inte varit något problem. Efter sju månader här förstår och pratar Axel bra engelska för att vara tre. Den första tiden var han knäpptyst på dagis men det är tydligt att han har lyssnat för nu pratar han på. Det märks att han har bra fantasi. Han berättar saker som att "We have two small rabbits and on big cat at home". Faktiskt ingen sanning i den meningen. Idag sa han "I´dont want cake, I eat my apple". Något han snabbt ångrade. De böcker han har på engelska vill han att vi först översätter till svenska, sen läser på engelska och sen översätter igen. Han frågar hela tiden om nya ord på engelska. Det märks att han har bestämt sig för att lära sig språket.

Kinesiskan utvecklas också. Det första han säger till Xiong när hon kommer på morgonen är "yiqi wan" leka tillsammans sen när jag tar fram hans kläder säger han " Bu yao yifo" Jag vill inte ha kläder.

Nils har sagt "titta" hela dagen. Hans första ord. Vi får se om det nästa blir på svenska, engelska eller kinesiska.

I veckan har vårt hus börjat kläs in i byggnadsställningar. Fasaden ska putsas. Först trodde jag att de skulle bygga ställningarna ända upp till toppen, 25 e våningen, och började skräckslaget tänka på brandolyckan i Shanghai för några månader sen. Nu har jag förstått att ställingen är ett skydd för arbetarna om de skulle falla från sina rep och selar som de ska hänga ifrån när de utför arbetet.

Säkerheten är utan tvekan undermålig. Byggarbetsplatsolyckorna i Kina är många. Jag hoppas att ingen faller och jag hoppas att ingen faller eller tappar något på något av alla barn som leker på gården. Självklart vill alla vara precis där risken för att få något i huvudet är som störst. Barnen kan ju heller inte läsa skyltarna där det står "under construction" som de satt upp. Som om någon skulle tveka att de var byggarbete på gång.

Byggarbetarna är "migrantworkers" d.v.s. från andra ställen i Kina än Shanghai. De kommer till Shanghai, oftast från fattiga provinser, för att få jobb. De jobbar, för vad som i våra ögon är småpengar och har inga sociala rättigheter. Om de har sina barn med sig har de exempelvis inte rätt att gå i skolan i Shanghai.

I tre månader ska de hålla på, vilket i praktiken antagligen betyder en bit in på hösten. Just nu har vi dessutom byggarbete på gång inne i huset på två våningar. De borrar så att det känns som om man är hos tandläkaren. Renoveringar är vanliga i Shanghai eftersom arbetskraften är så billig. När en lägenhet byter ägare nöjer man sig sällan med att måla om. Väggar rivs och cementsäckar forslas upp i hissarna.

I fredags, sista dagen på Koh Samet, hade vi en helt fantastisk eftermiddag och kväll. Minnet och bilderna värmer gott när Shanghai visar sig från sin sämsta sida (spöregn) och Andreas stack iväg på resa inåt landet för att slutförhandla något och fortsätta dricka sprit och äta middagar med de lokala partipamparna. Att göra affärer i Kina är en hel vetenskap. En sak är säker, mycket mygel och sprit är inblandat.

Vår utflykt gick till Ao prao. En mindre strand där vi fick chansen att bada och äta middag mitt i solnedgången. Precis vid stranden låg en italiensk restaurang med, för att inte vara Piemonte, ett helt godkänt kök. Det bästa strandlandet förenades med det bästa matlandet. Perfekt helt enkelt.

Vi hade höga förväntningar på vår vecka i solen. De infriades med råge. En vecka fylld av sol, bad, lek och böcker. Och vem behöver en bamseklubb när man har så fantastiska farmor och farfar med sig. Alla har ätit alla har sovit. Jag har inte varit så utvilad som jag är nu på ett halvår. Trots att Nils och jag spanat in soluppgången ganska många mornar och öppnat frukostbuffén 07.00 prick.

Summasumarum Koh Samet kan varmt rekomenderas. Inte för öns nattliv eller kulinariska upplevelser, men för lugnet, havet och stranden. Våra rum låg vid poolen och hade utsikt mot havet, så förutom långa promenader längs stranden och några middagar i byn och vid andra stränder har vi inte känt något behov av att röra på oss.

Våra dagar på Koh Samet

06.00 kollar in soluppgången och stranden



Förmiddag i poolen


Förmiddagsfika på balkongen



Utflykt till buddahn och munkarna


Läsvila


Mer mat



Strandliv


Eftermiddags sanden



Vätskepaus



På flaket på väg till middag

Nu är det bara två dagar tills att vi beger oss till Koh Samet. Värmen och strandlivet hägrar. Att boka en riktig svensson-svensson semester på ett familjevänligt hotell med bamseklubb känns faktiskt som det bästa beslut vi tagit just nu. Vi behöver en Kinapaus, Axel behöver gräva och Nils måste få prova sin nya badring. Att svärföräldrarna precis satte sig på planet till Bangkok och möter oss på hotellets brygga med färdig välkommsmiddag på lördag förgyller det hela ännu mer. Nu ska jag bara fixa naglarna, raka benen och ta fram alla pocketböcker, sen är jag redo.

Så här ska livet vara hela nästa vecka

Att dela lägenhet med Nils just nu är som att ha en bestämd och ihärdig butler med alkoholproblem hemma. Han sorterar allt på sitt galna sätt. Varje morgon plockar jag i alla Andreas strumpor i lådan som Nils har sorterat till golvet. Fem gånger varje dag plockar jag tillbaka alla skor som Nils rivit ut för att inspektera. Vi har också långa diskussioner om vad man egentligen har en fjärrkontroll till. Kan man äta den eller inte. Varje gång jag lagar mat drar Nils ut kryddhyllan och sorterar runt lite. Han går också runt med gåvagnen och kollar läget och pratar för sig själv.

Testar om sojan går att dricka


Kollar in vår hyresvärds svärfar som för 150 gången lagar vår dörr

Idag har vi tränat på att dela med sig hela dagen. Axel har haft lite feber och varit hemma från dagis. Jag tror Nils fick en chock att han mitt i veckan var tvungen att ta hänsyn till brorsan. Axel vinner heller inga medaljer i grenen dela med sig, men efter ganska mycket tårar lyckades vi leka tillsammans.