hannaishanghai

... sig själv





... och klättrar över brorsans stol

Nils nya grej är att klättra in i saker. TV-bänken och leksaksskåpet är bara början misstänker vi. Dessutom vill han börja sina excersiser tidigt på morgonen. 05.30 började han med TV-bänken, efter en kort förmiddagsvila tog han leksaksskåpet.

Nu var det ett tag sedan senaste inlägget. Vi har lämnat solen och Hainan och återvänt till kylan och skyskraporna och Shanghai. Vad som kanske påverkar oss mer är att vi lämnat semestern och återvänt till vardagen. Vardagen 2011. Vad detta år ska kännetecknas av är osäkert. 2010 började som ett väntans år. Väntan på Nils och väntan på Shanghai. Väl i Shanghai slutade jag vänta och tänka på nästa vecka eller månad. Att varje dag skulle funka och vara bra blev det jag hade för ögonen. Nu när vi vant oss med Kina ger nog 2011 större möjlighet att tänka framåt. Om en månad avslutar kineserna tigerns år och påbörjar kaninens. Från rovdjur til byte, från jakt till flykt. Vi får se om det innebär något i praktiken.

Vi har nu halvtid i Shanghai, men det känns inte som att det är läge att räkna ner. Det är ju nu vi ska hinna med allt. Trots att en stor händelse redan inträffat 2011 (Axel har lagt blöjorna på hyllan) så börjar mammaledigheten innebära rastlöshet för mig. Axel har också börjat att gå heltid på dagis så jag har mer tid att ägna mig åt bara ett barn eller mer åt mig själv. Jag är dock tveksam till om Yogan jag anmält mig, babysången, babysimmet eller kinesiska lektionerna dämpar rastlösheten så jag ska undersöka möjligheterna att hitta någon praktikplats i Shanghai. Jag vill också gå till kontoret på mornarna.

Så här började 2011 vi får se hur det fortsätter

Idag uppfann Axel ett nytt ord, fikanödig. Han förklarade vad det betydde: När man behöver kissa är man kissnödig, när man behöver fika är man fikanödig. Ordet uppfanns efter att en chokladcroissant precis slunkit ner, så det rådde delade meningar om behovet av mer fika. Axel är en kille med sinne för livets goda.

Bland andra sanningar han levererat under semestern märks "När jag är fem år då är jag vuxen" och "Jag bor på Nordpolen, jag är  tomten".

En och en halv timme kvar på 2010, utanför sjunger ett filipinoband covers på gamla 80-tals dängor och här inne sover världens finaste två killar. Vi lämnade nyårsbanketten i förtid när kineserna drog på volymen på ljudanläggningen och den ryska konfrencieren körde lotteri. Vi tog med oss efterätten och en flaska vin och det helrör vodka som ingick i middagen till balkongen. När vi gick hade de flesta bord halvtomma vodkaflaskor kvar. Ja, det var bara vi som inte var ryssar på middagen. Vodkan spar vi nog, vinet blir till tolvslaget. Till efterätten krävde Axel att Andreas skulle sjunga "Måsen" och " Hej tomtegubbar" vilka efterföljdes av rungande applåder. Snapsvisorna på julafton gjorde intryck.

Imorgon ska vi fortsätta sola och bada, Axel blev kompis med en tjej från Beijing idag på stranden. Han pratade svenska, hon kinesiska, men kul hade de. Förhoppningsvis kan de fortsätta leka imorgon. Nils har feber och har haft en dag inne i skuggan. Han verkar tröttna på det så förhoppningsvis inleder han 2011 med att bli frisk.

Nyårsskål i kokosnöt framför jacuzzin på vår balkong


Balkongutsikt


Fundersam om den stora pappan får låna spaden (Vi har aldrig sett så många överviktiga kineser som här)


Strandliv

Även våra vänner här nere, familjen Backteman, fick besök av en snäll tomte på julafton. Femåringar tycks dock vara lite svårare att vara tomte för. Andreas blev avslöjad http://estridmina.blogg.se 

Axel vill ringa tomten och berätta att han är snäll och undrar när nästa julafton är. Det är långt dit och tomten sover nu. Vi får komma på ett nytt trick att få honom att äta sin broccoli.

Nu är julafton snart slut. Skinkan var god, köttbullarna runda, klapparna många, de karelska rimmen lika bra som varje jul och tomtens konjak fastnade i skägget.

Dagen började med julbad i poolen och jultvagning i bastun. Sen rullade det på precis som vanligt förutom att vi mellan tre och fyra inte riktgt visste vad vi skulle göra. Vi berättade för några spansk/kinesiska kompisar om den svenska kalletraditionen för några veckor sedan och de skrattade i en kvart och vi hörde själva hur konstigt det lät när vi sa att en majoritet av svenskarna kollar på samma tecknade filmer år efter år en timme på julafton. 

Som tur var kom tomten vid tre istället för Kalle Anka. Vi hade ett pappautbyte på tomtefronten som blev väldigt lyckat. Axel var nöjd, tomten frågade om han ätit sin broccoli, vilket han kunde svara ja på.

Nils har haft en ganska jobbig första jul. Feber och skrikig, vi hoppas på att lite nattsömn kan göra susen.

Vi önskar alla nära och kära God Jul med bilder från de senaste dagarna i Shanghai.


Axel och Santa "Pontus" Klaus


Axel bjuder på en pepparkaka och Nils funderar på vem gubben i skägg är




På besök i Shanghais högsta byggnad 492 meter



Lek på 474 meters höjd

Igår sa vi hej då till fina Regina. Shanghai känns tomt, eller i alla fall vårt hem. Xiong är ju här hela dagarna och ordnar och fixar men våra konversationer på kinesiska är betydligt torftigare än de jag och Regina hade. Axel frågar hela tiden var Regina är och vi har lovat honom att vi ska åka till Mariestad i sommar. Vi läser Reginas fina sagobok Axel fick i avskedsgåva och funderar på om alla som heter Rasmus är lejon. Xiong har lärt sig bygga tågbana och göra köttfärsbiffar så vi ska nog klara oss.

Innan Regina åkte introducerade vi henne i det kladdigaste en barnfamilj kan sysselsätta sig med fingerfärg!

Idag bakade Axel och jag de sista pepparkakorna. De blev riktigt goda. Mormors gamla recept, chinese style. Mer ingefära och kanel och ingen kardemumma, pomerans eller kryddpeppar. Jag slängde i lite svartpeppar och stjärnanis för att kompensera och det föll väl ut. Axel har smakat ganska många men vi kom tillslut överens om att det måste finnas några kvar att bjuda på på julfesten på Andreas jobb. På fredag har fruarna på Mannheimer Swartling, ordnat  glöggfest med fiskdamm och middag på the bund efteråt. Det ska bli kul!

En till mig, en till kakburken, en till mig en till kakburken...

Idag har vi haft en jobbig dag i Shanghai. Solen sken, nästan 20 grader varmt och en trevlig lunch med Mattias och Jens. Det började bra, men helt plötsligt blev Nils magsjuk. Vagnen, restaurangen och restaurangens toalett blev kräkiga. Halvtimmes promenaden hem blev dubbelt så lång och var tionde minut var det en liten kille som hulkade och ville komma upp. Det finns roligare saker än att stå med en kräkandes bebis på en trottoar brevid en femfilig motorväg i två våningar. Sista spyan hamnade utanför Cartiers lyxiga varuhus och efter att ha vilat lite hemma var magsjukan som bortblåst och Nils var sugen på att krypa. Idag har han lärt sig att öppna lådor. Vilket han är väldigt glad och stolt över.

Idag stack vi iväg på eftermiddagsutflykt till Taicang Lu. Dår finns ett område med små gränder, ingen trafik och små butiker som säljer fina saker som man oftast inte behöver. Solen sken och vårt mål var att sitta ute och fika och handla några julklappar. Axel blev också introducerad till en av livets njutbara drycker. Varmchoklad. Han helt klart tagen av att något kan vara så gott.

Dagens stora händelse var babysång på Mesa Manifesto, en restaurang i korsningen Julu Lu/Fumin Lu som även har brunch med lekhörna och barnvakt. En amerikansk tjej leder det hela och likheterna med sången som Axel gick på i Sofia församlingshus är minimala. Det är mer disco och mindre "tryggare kan.." i Shanghai. Sångledaren drar helt enkelt på musik på högvolym och så sjunger de vuxna med och barnen kryper runt och tar leksaker från varandra. Nils gillar det, men insåg att precis som hemma var det bäst att hålla hårt i sakerna han fick tag i. Efter att reserverat suttit i knät en stund gav han sig dock också ut på jakt efter saker att roffa åt sig.

Efteråt passade jag och några andra mammor på att äta lunch. Hamburgare och chokladkaka. Sen en välbehövlig promenad hem i regnet. För nu har regnet kommit till Shanghai. Det ska tydligen regna hela veckan. Xiong försökte protestera när jag skulle ta ut Nils i regnet imorse. Jag fick dra en nödlögn och säga att vi skulle åka taxi för att hon skulle acceptera att jag tog ut hennes skyddsling i det våta vädret. Kineserna skämmer bort sina barn. Kinesiska barn lär sig exempelvis att gå väldigt sent eftersom de alltid blir burna eller sitter i knät. När Nils ger sig ut på upptäcksfärd i lägenheten flyttar Xiong alltid tillbaka honom till hans filt. Nils blir frustrerad och hasar iväg igen, varpå Xiong flyttar tillbaka honom och så håller det på.  

Reserverad i mammas knä, bäst att smaka på grodan innan någon tar den


Här finns ju ankor också


... och andras leksaker

Idag har Nils lärt sig att sitta själv. Det är inte bara magen som hjälper honom utan han skulle nog fixa det även utan den. Jag tror dock inte att han tycker det där med sitta är så himla kul. För han har också lärt sig kravla framåt. Vi hittar honom ibland flera meter från den platsen vi la ner honom på. Han tar sig målmedvetet framåt mot saker som ser roliga ut. Roligast är såklart Axels saker och jag har börjat försöka förklara för Axel att han måste lägga sakerna han är rädd om på ställen dit Nils inte når. Det känns som att det är nu det börjar på riktigt att ha två barn. För nu är det inte bara två barn utan två viljor också.

På väg in i storebrors rum

Vår son, halvkinesen. För Nils är nu Kina minst lika naturligt som Sverige, om inte naturligare. Idag har Nils levt halva sitt liv i Kina och vi har bott i Shanghai i tre månader. På många sätt känns det som vi har varit här längre. Vardagen handlar mycket om att hämta och lämna, vad man ska äta till middag och att ha ångest över att ha ätit för mycket godis i soffan på fredagskvällen. Samtidigt är vi fortfarande borta. Axel vet tillskillnad från Nils skillnaden på här och hemma. Han lider fortafarande av hemlängtan vissa dagar. Häromdagen sa han att "När vi har varit klart på Lakeville (vilket vårt Compound heter) ska vi hem till Katarina Bangata där min Oscar och Anna är. Det är sant, men avlägset. Men Axel är välanpassad på många sätt. Han har perfekt uttal på Fuxing Lu/Jinan Lu som korsningen där vi bor heter, vilket gör att vi kommer hem snabbare när han är med i taxin.

Nu är vi hemkomna efter en middag på Pin Chuan med vänner. Lotta och Simon har hunnit med att vara i Shanghai i sex år. De menade att vi fortfarande var inom ramen för de lyckliga sex månaderna. Då spenderar man mycket tid på att sy upp "jättebilliga" och "supernödvändiga" kläder, älskar all mat och tycker att saker som egentligen är ganska irriterande är roliga detaljer. Ganska träffande. De beskrev Kina som ett syskon. Man gillar det, men det finns saker som är extremt irriterande och som, hur mycket man än försöker, inte går att förbise. Jag har inte träffat någon som ääälskar Kina. Man gillar det, man har det bekvämt, men man blir inte kär i Kina.

Halvåringen och Xiong, som han helt klart är förälskad i

Trotsåldern har visat sig vara en stark drivkraft för att lära sig nya språk. Axel har bytt "Jag vill inte" till "Bu yao" och säger det mest hela tiden. Bu yao betyder vill inte på kinesiska och är tillsammans med Bu keyi, får inte, det vanligaste orden jag hör på lekplatsen. Axel är inte den enda ungen i trotsåldern i vårt compound.

Igår kväll när Andreas och jag kom hem efter ett mycket trevligt restaurangbesök på Lost heaven (Kinesmat för expats) doftade det av kanelbullar i hela lägenheten. Regina hade inte bara nattat barnen utan hunnit med att baka fantastiska goda bullar också. Det ni.

Idag på eftermiddagen bjöd vi över våra grannar Mattias och Jens och Larissa och Eero från vårt gamla hus på kanelbullekalas. Axel undrade varför inte farbror Alex skulle komma också. Han brukar ju dyka upp när det vankas bullar. Avstånd är svårt att förstå för en liten kille som lider av hemlängtan då och då. Hemlängtan försvann dock när allt det goda dukades fram. Det frossades i bullar, kex och saft. Det lektes med alla leksaker samtidigt och Axel spexade och drog på sig lejondräkten. Vår garderob blev tillhåll för tre killar som jagade varandra fram och tillbaka. Nu har helgen verkligen firats in!

Jag firar också mig själv, för idag har jag avslutat min första kinesiska bok och tar klivet till bok nummer två. Första lektionen handlar om väder och kan man prata om vädret klarar man ju de flesta situationer.

Ester gillar bullar


Noel och Eero beundrar den äldre lite coolare killen med lejondräkten

Två och ett halvt år är lika med trotsålder och nu är den verkligen här. Ett sundhetstecken som är så förbaskat jobbigt att jag ibland funderar på att säga upp mig som mamma. Igår gick Axel skrikande och lade sig utan middag i magen. Idag låg han ner på marken i parken och skrek, till en hop kinesers stora glädje. Det finns tydligen ett kinesiskt verb för att stanna och titta på uppståndelse och folk gör det också helt ogenerat. Han har dock fattat vilket mode som gäller här. I helgen propsade han på att få gå ut i pyamas och tofflor, hans enda bekymmer var om han skulle ha sin egen eller Nils mössa. Nils tittar storögt och verkar vilja lära sig allt av sin storebror. Nu sover de dock sött efter lite glatt skypeande med farmor Gitta och farfar Rolf.

Imorgon har vi varit i Shanghai i två månader. Jag kan helt klart säga att den senaste månaden var bättre än den första. Bra Kinadagar är nu i majoritet och de dåliga gör bara små gästspel då och då. Nu är det lördagkväll och jag äter Dajm och undrar hur länge det ska regna. Idag fick vi erfara hur svårt det kan vara att hitta en taxi i ett regnigt Shanghai. En halvtimme vinkade vi och sedan tog vi en blöt promenad till tunnelbanan istället. Inte ens de lediga bilarna stannade för att plocka upp barnfamilj med kladdiga stövlar och regnkläder.

Imorgon firar också Nils sin femmånadersdag. 40 procent kines har han hunnit bli. Han har blivit så stor de senaste veckorna och kan nu med olika metoder flytta sig en dryg meter i olika riktningar. Han rullar, skjuter på med fötterna och stånkar och kämpar. Jag vet inte om jag är redo för att ha två barn som rör sig och får nog ta en tur till Ikeas avdelning för att barnsäkra hem snart.

Nils fastnar med huvudet, kommer loss, hittar en spännande TV-möbel, funderar på hur han ska ta sig dit, kör rulltekniken, hittar sin fot som han bara måste kolla på, trasslar in benet under möbeln, tar sig loss och når sitt mål som han smakar av innan han beger sig vidare.