hannaishanghai

Dagens stora händelse var babysång på Mesa Manifesto, en restaurang i korsningen Julu Lu/Fumin Lu som även har brunch med lekhörna och barnvakt. En amerikansk tjej leder det hela och likheterna med sången som Axel gick på i Sofia församlingshus är minimala. Det är mer disco och mindre "tryggare kan.." i Shanghai. Sångledaren drar helt enkelt på musik på högvolym och så sjunger de vuxna med och barnen kryper runt och tar leksaker från varandra. Nils gillar det, men insåg att precis som hemma var det bäst att hålla hårt i sakerna han fick tag i. Efter att reserverat suttit i knät en stund gav han sig dock också ut på jakt efter saker att roffa åt sig.

Efteråt passade jag och några andra mammor på att äta lunch. Hamburgare och chokladkaka. Sen en välbehövlig promenad hem i regnet. För nu har regnet kommit till Shanghai. Det ska tydligen regna hela veckan. Xiong försökte protestera när jag skulle ta ut Nils i regnet imorse. Jag fick dra en nödlögn och säga att vi skulle åka taxi för att hon skulle acceptera att jag tog ut hennes skyddsling i det våta vädret. Kineserna skämmer bort sina barn. Kinesiska barn lär sig exempelvis att gå väldigt sent eftersom de alltid blir burna eller sitter i knät. När Nils ger sig ut på upptäcksfärd i lägenheten flyttar Xiong alltid tillbaka honom till hans filt. Nils blir frustrerad och hasar iväg igen, varpå Xiong flyttar tillbaka honom och så håller det på.  

Reserverad i mammas knä, bäst att smaka på grodan innan någon tar den


Här finns ju ankor också


... och andras leksaker

Det här är en bild från vår gata och jag tycker att den sammanfattar Shanghai på ett fantastiskt bra sätt. Traditioner blandas med extrem ekonomisk tillväxt och utveckling. Det är Kina, men ändå inte.




Husen har stått delvis tomma ett tag. De som bott där har köpts ut av något byggbolag som ska bygga ännu än skyskrapa, som redan dominerar stan.  Förra veckan började de att riva.

Husen är slitna och har nog inte erbjudit någon bra boendemiljö på många år. Antagligen har ett tiotal familjer delat på ett kök, potta användes nog för såväl unga som gamla och isoleringen obefintlig. De tidigare ägarna erbjuds nu bättre standard, men långt utanför stan. Men om man tittar noga på bilden syns husens forna skönhet. De fantastiska stenportarna. De är typiska för Shanghai och tycks inte endast ha funnits hos de riktigt välbärgade. På den svarta dörren mitt i bilden syns två röda fläckar. Det är kinesiska tecken och betyder lycka. Antagligen firade de som bodde där senast bröllop innan de flyttade ut.

De här är några andra bilder från samma kvarter. Kvar i ett av husen bor en familj som har soppkök och varje morgon styckar kycklingar och skär grönsaker direkt på gatan.



Från en av gränderna i kvartert. Tvätten hänger på tork och hunden har satt sig på en cykel med kärra som används för bland annat sophämtning.

Idag har vi varit på söndagsfika med barnhage och hemhjälp. Våra fransk/holländska grannar bjöd på kaka och hade sin helg ayi på plats. När de fick sitt andra barn i våras tyckte de att de behövde två ayis också. Så nu har de en på heltid och en på halvtid. Visst känns det lite märkligt, men ganska bekvämt att hinna avsluta sina meningar och dricka sitt te utan att bli avbruten varannan minut.

Expatlivet är lite som att bli förflyttad tillbaka till 50-talet. Papporna pratar om pokerkvällar och mammorna skvallrar om folks liv och leverne på compoundet och klagar över ayis som slarvar med städningen. Igår när Andreas och Axel var på Shanghai aquarium och tittade på sköldpaddor utspelade sig denna konversation:

Andreas: Titta där är mamma-sköldpaddan.
Axel: Ja
Andreas: och där kommer pappa-sköldpaddan.
Axel: Nej, den är på jobbet.

I sommar blir det kollo hos gudmödrarna Mia och Cecilia för att vända världsbilden tillbaka i rätt läge igen.


Mia och Nils har det bra i barnhagen


Andreas matar, Nils och Axel leker tåg

Ett nytt inslag på bloggen. En tävling. Den som först gissar rätt maträtt vinner fin fina priser.

Vad är det Axel får till mellanmål?

Idag har Nils lärt sig att sitta själv. Det är inte bara magen som hjälper honom utan han skulle nog fixa det även utan den. Jag tror dock inte att han tycker det där med sitta är så himla kul. För han har också lärt sig kravla framåt. Vi hittar honom ibland flera meter från den platsen vi la ner honom på. Han tar sig målmedvetet framåt mot saker som ser roliga ut. Roligast är såklart Axels saker och jag har börjat försöka förklara för Axel att han måste lägga sakerna han är rädd om på ställen dit Nils inte når. Det känns som att det är nu det börjar på riktigt att ha två barn. För nu är det inte bara två barn utan två viljor också.

På väg in i storebrors rum

Vår son, halvkinesen. För Nils är nu Kina minst lika naturligt som Sverige, om inte naturligare. Idag har Nils levt halva sitt liv i Kina och vi har bott i Shanghai i tre månader. På många sätt känns det som vi har varit här längre. Vardagen handlar mycket om att hämta och lämna, vad man ska äta till middag och att ha ångest över att ha ätit för mycket godis i soffan på fredagskvällen. Samtidigt är vi fortfarande borta. Axel vet tillskillnad från Nils skillnaden på här och hemma. Han lider fortafarande av hemlängtan vissa dagar. Häromdagen sa han att "När vi har varit klart på Lakeville (vilket vårt Compound heter) ska vi hem till Katarina Bangata där min Oscar och Anna är. Det är sant, men avlägset. Men Axel är välanpassad på många sätt. Han har perfekt uttal på Fuxing Lu/Jinan Lu som korsningen där vi bor heter, vilket gör att vi kommer hem snabbare när han är med i taxin.

Nu är vi hemkomna efter en middag på Pin Chuan med vänner. Lotta och Simon har hunnit med att vara i Shanghai i sex år. De menade att vi fortfarande var inom ramen för de lyckliga sex månaderna. Då spenderar man mycket tid på att sy upp "jättebilliga" och "supernödvändiga" kläder, älskar all mat och tycker att saker som egentligen är ganska irriterande är roliga detaljer. Ganska träffande. De beskrev Kina som ett syskon. Man gillar det, men det finns saker som är extremt irriterande och som, hur mycket man än försöker, inte går att förbise. Jag har inte träffat någon som ääälskar Kina. Man gillar det, man har det bekvämt, men man blir inte kär i Kina.

Halvåringen och Xiong, som han helt klart är förälskad i

Trotsåldern har visat sig vara en stark drivkraft för att lära sig nya språk. Axel har bytt "Jag vill inte" till "Bu yao" och säger det mest hela tiden. Bu yao betyder vill inte på kinesiska och är tillsammans med Bu keyi, får inte, det vanligaste orden jag hör på lekplatsen. Axel är inte den enda ungen i trotsåldern i vårt compound.

Vissa saker är sig lika. I november blir alla barn magsjuka oavsett om de bor i Stockholm eller Shanghai. Det började med Axel, som ganska snart bättrade på sig, och fortsatte med lillkillen som precis vaknade och hulkade och sen skrattade igen. Han tycker nog inte det där med att kräkas är så märkligt, det gör han ju efter varje måltid. Nu är det bara att börja satsa pengar på vem av oss som står näst på tur.

Igår kväll när Andreas och jag kom hem efter ett mycket trevligt restaurangbesök på Lost heaven (Kinesmat för expats) doftade det av kanelbullar i hela lägenheten. Regina hade inte bara nattat barnen utan hunnit med att baka fantastiska goda bullar också. Det ni.

Idag på eftermiddagen bjöd vi över våra grannar Mattias och Jens och Larissa och Eero från vårt gamla hus på kanelbullekalas. Axel undrade varför inte farbror Alex skulle komma också. Han brukar ju dyka upp när det vankas bullar. Avstånd är svårt att förstå för en liten kille som lider av hemlängtan då och då. Hemlängtan försvann dock när allt det goda dukades fram. Det frossades i bullar, kex och saft. Det lektes med alla leksaker samtidigt och Axel spexade och drog på sig lejondräkten. Vår garderob blev tillhåll för tre killar som jagade varandra fram och tillbaka. Nu har helgen verkligen firats in!

Jag firar också mig själv, för idag har jag avslutat min första kinesiska bok och tar klivet till bok nummer två. Första lektionen handlar om väder och kan man prata om vädret klarar man ju de flesta situationer.

Ester gillar bullar


Noel och Eero beundrar den äldre lite coolare killen med lejondräkten

Idag har vi varit turister. Nils och jag besökte Shanghai museum tillsammans med vår nya vän Cecilia. Cecilia är historielärare och kan väldigt mycket om Kina. Det gjorde alla gamla bronsskålar och keramik väldigt mycket mer intressanta. Kineserna kunde sitt hantverk. 2000 år före kristus, när vi fortfarande ägnade oss åt stenyxor bemästrade de redan keramiken så väl att de övergått till bronsgjuteri. Redan då hade de kontroll på sin befolkning. Antalet bronskittlar man fick äga berodde på hur hög ämbetsman man var. Undrar hur kontrollen skedde?

Museumet hör till en av de mest imponerade byggnaderna i stan. Vår nya barnvagn ser väldigt liten ut nere i hörnet.



Mitt emot museumet ligger stadsteatern och den centrala regeringsbyggnaden, imponerande arkitektur.

Jag menar det verkligen, om du inte funderat på att besöka Hongkong någon gång under ditt liv, tänk om. Det är en fantastisk stad. Tätt kaos av skyskrapor i centrum och 20 minuter till stranden. Staden är inklämd mellan klippor och växer på höjden i stället för på bredden, vägarna går kors och tvärs och under och över varandra, folk är överallt, det är Kina men ändå inte och till skillnad från Shanghai kan man känna doften av hav.

Under tre dagar hann vi se ganska mycket. På fredagen tog Regina och jag med killarna på en tur med "Star ferry", det klassiska sättet att ta sig mellan Hongkong ön och Knowloon och njöt av utsikten från Victoria Peak. Solen sken och alla var glada. Regina och jag var väldigt stolta över oss själva att vi lyckades ta oss runt med två barn och en ny barnvagn en hel dag i Hongkong. Barnvagnen och jag var inte riktigt överens om hur den skulle fällas ihop till en början, vilket orsakade en hel del svett och kreativa idéer från taxichaufförerna. I vagnens instruktionsbok stod att man skulle läsa den noga innan vagnen användes. De menade nog att man inte skulle göra Hongkong med vagnen innan man läste instruktionsboken. Men det gick. På reginaikina.blogg.se finns jättefina bilder från vår dag. Andreas hade med sig vår kamera på sin hajk med kollegorna.

På lördagen besökte vi Stanley, en förort vid vattnet. Axel fick bada och gräva på stranden. Han var så lycklig när han sprang runt naken på stranden. De kinesiska barnen som hade långbyxor och täckväst avundades honom. Jag skulle helt klart kunna tänka mig att bo i ett radhus vid vattnet i Stanley. Livet kändes härligt obekymrat där.

Söndagen ägnades åt shopping och lekplatsen i Victoria park samt att fixa ett nytt däck till den nya vagnen som lyckades gå sönder i en rulltrappa mitt i Hongkong. Familjen Elving och barnvagnar är verkligen inte lika med sant. Men problemet åtgärdades snabbt. Vi har vanan inne att vara strandade med vagn nu. Mitt i äventyret upptäckte vi att Nils fått sin första tand och fick en förklaring till hans dåliga natthumör. När en av fem väljer att skrika en timme mitt i natten och hotellrummet är 15 kvadrat är det svårt för övriga att sova.

När man har Regina med sig till Hongkong tillåter det även att man utforskar Hongkong by night. Det kändes som en utekväll i New York, fast mer intensivt. På fredagen var vi och åt middag med Andreas kollegor på Victoria Peak. På lördagen mötte vi upp med Johan Olausson, en kompis från Kalmar nation i Uppsala. Johan spelade skivor där på lördagkvällarna och jag stekte hamburgare. Nu spelar han skivor på en East hotels bar på 32a våningen. Utsikten var bättre, maten godare och musiken fortfarande grymt bra.

Igår brann det i en skyskrapa som ligger strax norr om oss. Antalet döda har stigit under natten och är just nu runt 50, minst 100 är skadade. Vi mår bra, och ska prov gå vår nödutgång idag. 21 våningar är ganska mycket om olyckan är framme. Ett problem här i Shanghai är att räddningsbilar inte kommer fram i trafiken. Ibland ser jag ambulanser med blinkande sirener i bilköerna och ingen flyttar sig. Ingen vill förlora sin plats i kön. Det är ett tragiskt problem och jag hoppas att det aldrig är någon av oss som ligger där i ambulansen. Skänker en tanke till alla som förlorat familjemedlemmar, vänner, hem och hus i branden.

http://www.shanghaidaily.com/article/?id=454730&type=Metro

Solen gassar i Shanghai. Jag har tagit en fantastiskt skön promenad längs med Fuxing Lu efter att jag lämnade Axel på dagis. Fuxing kantas förutom av plataner av små butiker, så idag har Axel fått en alldeles oäkta Polo vinterjacka och båda killarna har fått raggsockor. Alla väntar på att vintern ska komma till Shanghai och den är tydligen inte nådig. Ett annat inslag i gatubilden de senaste dagarna är långa köer utanför bankerna. Först trodde jag att det var kris, men det visade sig att pensionen precis betalats ut. Folk verkar vilja ta ut allt kontant och de verkar inte kunna göra det i bankomaten. Måste gräva djupare i hur systemet fungerar egentligen. Det verkar inte jättepraktiskt med folk som bråkar i köer i flera dagar. Polisen måste närvara för att hålla ordning.

I eftermiddag går planet till Hongkong. Väskan är packad, passen framtagna och Axel är spänd av förväntan över att flyga flygplan. Nils funderar mest på vad hans banangröt gör i den stora väskan.




När pensionen betalas ut blir det så här i Shanghai

Som medborgare i EU glömmer man lätt att omvärlden inte är lika öppen mot oss som vi är mot varandra i EU. Gränser är mer än ett språkbyte eller en kulturellutmaning när man lämnar unionen. I Kina förändras visumreglerna också lite då och då, eller från dag till dag om man får tro vissa. Eftersom det av någon anledning är extra svårt att få arbetsvisum om man är advokat är vi här på business visa. Det gör tillvaron lite mer osäker eller mer spännande beroende på hur man ser det. Fram till februari behöver vi inte oroa oss för så länge sträcker sig visumet nu. Vi måste bara lämna landet en gång, vilket vi gör på torsdag när vi följer med Andreas jobb på konferens till Hongkong. Mer om det senare. Sen börjar utmaningen. Just nu finns det tre möjligheter. Visumet kan förlängas här i tre månader och eventuellt någon månad till efter det. Det kan förlängas i Hongkong i sex månader men då måste vi lämna Kina var 30e dag. Själv har jag inget problem att turista runt i Asien var 30e dag, men med två kids i släptåg ökar min tvekan över det alternativet. Det tredje alternativet är att åka hem och ansöka om sex nya månader i Kina. Stockholm i februari lockar, men tänk om de ändrar reglerna och vi inte får komma tillbaka?

Jag älskar de här små vardagsbekymren man har här nere. Jag vill hellre tänka på beställningen av cashmeretröjor till familjen jag ska lägga hos damen på hörnet. Regina har det dock ännu lite kämpigare för hennes pass och visum blev stulet. Det är dumt och jobbigt att bli av med sitt pass. Ett tips till alla som funderar på att komma till Kina. Tappa inte passet. Det verkar dock som att det efter några turer till migrationspolisen i Pudong, Andreas snälla sekreterare och en visum agent kan reda ut sig när vi åker till Hong kong.

Glad cyklist utan fler vardagsbekymmer än vilken film han ska se, vilken bok han ska läsa och vilket klistermärke han ska få när han kissat på pottan.

Idag var det min tur att gå upp när Nils började kvittra. Alla försök att amma till sömns misslyckades och nu sitter vi här och tittar ut över ett disigt Shanghai och lyssnar till en speldosa. Helgen har hitintills varit händelserik och idag fortsätter vi i samma tempo. Dim sum brunch med några andra svenska familjer och söndagsmiddag med Andreas praktikant lite senare. Axel var och hälsade på på Andreas jobb i veckan och är övertygad om att han och Micke, praktikanten, är bästisar.

I fredags var vi ute och åt med Andeas kollega Queenie. Jag vet det är ett märkligt namn, men alla kineser som har kontakter med västvärlden tar sig engelska namn. Det gör att jag ibland funderar på om Andreas jobbar på en advokatbyrå eller på en bordell. Queenie, Stacy, Tracy, Sabrina, Wayne...

Middagen var hur som helst trevlig. Queenie hade varnat för att hennes man inte pratar engelska, vilket visade sig vara osanning. Han var nog mest blyg och det var ingen tvekan om vem som bestämde i deras relation. Konversationen skilde sig inte så mycket från en middag i Stockholm. Lägenheter, kvadratmeter och lån. De letar lägenhet, nu pendlar de mellan sina föräldrars hem, och vid 35 års ålder är väl inte det en drömsituation. Fastighetsmarknaden i Shanghai är överhettad, priserna är skyhöga och många spekulerar i bostäder. För att dämpa utvecklingen har regeringen bestämt att man bara får ta lån för en bostad. Eftersom de flesta kineser även äger sina föräldrars bostäder av arvsskatteskäl komplicerar det såklart livet. Det är dock ingen retroaktiv lag, vilket den mycket väl kunde ha varit. 

Lördagen spenderade vi på Ikea. Nils behövede en ordentlig spjälsäng och vi behövde mer daim, knäckebröd och kaffe. Vi passade också på att köpa en plastbordsgran, röda kulor, glögg och pepparkakor. Snart kommer julen även hit och med den kommer mormor och Gunnar till Axels stora glädje. Ikea är som hemma men med fler kineser. Vi fick köttbullar, lingon, gräddsås och gravad lax till lunch.

Nu har resten av familjen vaknat och det är dags för frukost.


Killen som inte förstått att sova på morgonen är bättre än att sova i gröten

Två och ett halvt år är lika med trotsålder och nu är den verkligen här. Ett sundhetstecken som är så förbaskat jobbigt att jag ibland funderar på att säga upp mig som mamma. Igår gick Axel skrikande och lade sig utan middag i magen. Idag låg han ner på marken i parken och skrek, till en hop kinesers stora glädje. Det finns tydligen ett kinesiskt verb för att stanna och titta på uppståndelse och folk gör det också helt ogenerat. Han har dock fattat vilket mode som gäller här. I helgen propsade han på att få gå ut i pyamas och tofflor, hans enda bekymmer var om han skulle ha sin egen eller Nils mössa. Nils tittar storögt och verkar vilja lära sig allt av sin storebror. Nu sover de dock sött efter lite glatt skypeande med farmor Gitta och farfar Rolf.